bookzoom

Tom Alandh har protesterat. Han ogillar skarpt bilden av Monica Zs nu avlidna pappa i filmen om dottern. Filmen porträtterar pappan som en självisk buse, medan Tom Alandh som kände honom beskriver honom som kärleksfull och stöttande.

 

Frågan är: Hur stora friheter får man ta sig för att skapa en bra film? Peter Birro som skrivit filmens manus vill att friheten ska vara total, han ser det som ett villkor för att få fram en spännande och lockande film. Alandh som själv är svensk dokumentärfilms grand old man, skriver att man måste vara varsam med människor. Och få lär väl ha levt upp till den devisen så väl som just Tom Alandh, som i dokumentär efter dokumentär skildrat den svenska vardagsmänniskan. Tillsammans med fotografen Björn Henriksson har han skrivit historia i reportagekonsten. Nu senast i den uppskattade filmen om Anna Lindh. Det är bra att just han protesterar. Man kan konstatera att han vet vad det handlar om.

 

Den här litterära friheten syns ju allt oftare i böcker som får stor uppmärksamhet. Inte sällan är det just kommentarer om kända personer som säljer böckerna. Vi vill ju veta hur elakt det skrivs! Vilka hemligheter den skildrade bar på. Det fiffiga är att sådana berättelser kallas romaner, dvs skönlitteratur, och den sköna lögnens konst är ju oangriplig, i princip, alltså. Så det är bekvämt och bra, konstnärlig immunitet räddar, och det visar sig att den räcker långt.

 

Det kan vara svårt att separera ut de beskrivningar som verkligen är ärekränkande. Förlagen brukar ta in jurister att läsa manus innan böckerna ges ut. I filmens värld kanske också.  På så vis balanserar man på den kända vassa eggen. Kanske behålls ändå det mest säljande påhoppet. De som drabbas får betala.

 

Så tack, Tom Alandh. Hoppas ditt inlägg får effekt.

 

Annagreta