Thomas Bernhard blev våt om fötterna

 
Det värsta med hösten var, enligt Thomas Bernhard, vätan. Varför detta övermått, brukade han säga. Varför detta skval och denna dimma? Till råga på allt brukade hans Lebensmensch alltid hitta på nåt som behövde göras, nåt som hörde hösten till och som krävde en omedelbar närkontakt med denna väta; rensa stuprännorna, hämta in dillen, kärra bort nedfallna äpplen och spada om jorden i potatislandet. Han brukade inte höra på det örat till att börja med, men efter tre veckors tjat - ja han menade att hon som annars var så lågmäld faktiskt tjatade då hösten kom - brukade han försöka dra på sig ett par oerhört motbjudande stövlar och gå ut för att göra henne till lags. Han brukade börja med dillen, som inte erbjöd så stor ansträngning, för att sedan successivt öka sin bedrövelse genom att med fast blick och onaturligt spända muskler samla ihop de vedervärdiga äpplena.
 
När det sedan kom till stuprännorna brukade han tänka på presidenten. Med uppbådande av sina mest avsomnade krafter brukade han tänka att det var presidenten han rensade bort.

Hösten var annars en tid då Bernhard kom loss, i rent mental och geografisk mening alltså. Han kunde plötsligt ta bussen ut till Graz, där han tog sig en öl och njöt av att sitta och avsky alla som gick förbi hans Bierstube. Han fann alla Grazbor ointelligenta, med undantag för en sjuklig släkting som han då och då uthärdade att möta och tala med. Det var en man som egentligen inte stod ut med Bernhard men vars mentalitet inkluderade drag av masochism.
 
Bernhard brukade ibland skriva ned sina iakttagelser i Graz. Han såg ingen anledning att skona den förfärliga staden, möjligen dock med undantag av dess öl. Det förhöll sig nämligen så att Graz (och dess öl) stimulerade hans kreativitet. Det rann till där, brukade han tänka. De ohyggligt torftiga gamla småborgerliga fasaderna, de gräsliga duvorna och de feta damerna som krånglade sig fram mellan bilarna, nog behövde de fästas på papper, alltid, tänkte han. Ingenting gjorde sig förtjämt av en positiv anmärkning. Han blev ju strängt taget aldrig på gott humör, särskilt inte i Graz. När kom hem därifrån, brukade hans Lebensmensch aldrig våga sig på nåt förslag om nåt göromål eller nån liten utflykt, inte ens en bön om att han skulle hämta in dill vågade hon sig på. Nä, hon höll tillbaka allt, såg på honom direkt att idag, idag är det inte värt att börja prata. Hon fick uppbåda allt sitt moderliga förstånd för att fortsätta att serva honom, och hon kände ödets nerkylda vinddrag gå genom de två rummen.
 
Nån enstaka gång vid dessa tillfällen slog han på radion för att höra vad som hänt i politiken, och då han hört på det pratet en stund brukade han be om ett stort glas Slivovice som han direkt hällde i sig som om det gällt att släcka en eld. Lebensmenschan brukade också ta sig ett glas vid de tillfällena, för att lättare se tiden an med österrikisk tillförsikt.
 
Annagreta
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0