bookzoom

 

Det här handlar inte om pressen som ibland bara ser den ena sidan av saken. Det handlar om ljuset som nu belyser saker och ting, självsvåldigt, ensidigt och envist. Skoningslöst, säger somliga, löftesrikt säger andra.

 

Jag läser idag i Forskning och Framsteg att Stephen Hawking nu inte tror på svarta hål längre. Det gjorde han ju tidigare, förvisso. Den frågan har alltså varit för ensidigt belyst. I stället, säger han, finns det en skenbar horisont. Känns det bättre, undrar jag. Skenbar och ändå befintlig? Man baxnar, skulle en viss Västerbottning säga.

 

I stället kan man beskåda något mera jordnära som faktiskt existerar; nämligen min gamla paradisbuskes stränga basgrenar och deras symbiotiska närhet till Fujigranen. De var den granen som skulle blivit högst 4 meter enligt den dåtida plantskoleförsäljaren, men som nu reser sig som ett tiometers spjut upp i uppsalahimlen. Eftersom jag satte dessa två alldeles för tätt ihop har jag nu en totalt hopslingrad växtlighet just där vårsolen sakta sänker sig i kvällningen. Oskiljaktliga, men skönt belysta, låt vara ensidigt.

 

Annagreta