bookzoom

I dagens DN skriver Gunnar Jonsson en kort glimt om Italien och dess politiska liv. Det sker inte så ofta på ledarsidorna. Och då det nu sker är det i form av en liten avmätt suck. "Italien känns igen. Det händer inte mycket", skriver Jonsson. En annan vinkel hade kunnat ge motsatt kommentar; det händer nämligen en hel del där. Även om ingen kan förvänta sig att stora förändringar går snabbt.

 

Premiärminister Renzi ägnar just nu all sin kraft åt att ombilda parlamentet och vallagarna i syfte att nå effektivitet och spara åtskilliga miljarder. Det tar tid, och kräver snart sagt övermänskliga talanger av diplomati i förening med brutalitet. På banan där alla lopp ska ske återfinns Kajmanen eller il Cavaliere, dvs Berlusconi och hans egensinniga följeslagare i olika shatteringar. I det andra båset sitter Beppe Grillo och hans spretiga grupp, tillräckligt många för att åstadkomma både förtvivlan och kaos i beslutsprocesserna.

 

Renzi har hög fart i arbetet och han saknar inte kraftiga trumfkort. Hans regering består av lika många damer som herrar, dvs 8+8 altogether. Det är inte vilka damer som helst, de sitter inte med bara för att de är snygga, om nu nån trodde det. (När DN häromdagen skrev om olika länders kvinnliga representation i resp parlament hoppade man över Italien som annars hade varit "bäst".) Att det sedan går trögt med all byråkrati kan ingen förneka. Antalet stämplar som behövs på officiella dokument av vad slag de vara må är oräkneliga... Och beslutsprocesserna går inte fort och inte är de ofarliga heller. Häromdagen råkade en kvinnlig senator stuka armen i en diskussion om just senatorernas framtida uppgifter. Det är inte fel på engagemanget. Kanske bättre det än en stilla gäspning, eller hur?

 

Annagreta