bookzoom

En tillbakalutad Leif GW Persson sitter på en scen på Bokmässan 2013. Benen spretar tungt och käppen som han behöver för sin onda höft ligger intill stolen.  Ärkebiskop Vejryd sitter intill plus en dam med anknytning till Leif GW:s förlag. Pinocchios näsa har kommit ut. Det börjar samtalas om Leif GW:s böcker; om så olika ting som den outhärdlige romanfiguren Bäckström, polisers moral och Leif GW:s tro. Det går bra för Leif GW men sämre för Vejryd.

 

Kriminologen och författaren är mycket van vid att vara sig själv. Det är inte Vejryd. En rangskillnad blir alldeles väldigt tydlig, man ser vilken av de två herrarna som behärskar situationen. Vejryd försöker se det komiska i samtalet och skrattar nervöst, Leif GW pustar lite då och då, styr upp glasögonen i hårfästet, stryker sig över munnen och ser det allvarliga. Damen sitter trångt i mitten och blir tillrättavisad av ärkebiskopen vid ett tillfälle, mest semantiskt, men tydligt nog ändå. Hon sitter inklämd mellan två tuppar, om man säger så. Man kan bli blyg för mindre.

 

En tung man som vet var han har sig själv imponerar med sin klokhet och sin charm. Han berättar frispråkigt om sin uppväxt. Han dröjer länge vid sin pappa som han så kärleksfullt beskrivit i boken Gustafs grabb; "han visste hur man slår i en spik". Av honom fick han sitt lugn och sitt självförtroende. Han kommer in på den sjukliga mamman, hur hon alltid hotade med att dö om hon inte fick som hon ville i familjen, men som levde till hon blev 92; ett rent löftesbrott, säger sonen på scenen.

 

Spelet mellan de två männen blir allt intressantare. Det som skulle visa upp Leif GW Persson och hans böcker kom dessutom att visa omgivningens kranka blekhet. Frågorna blir platta, och författaren tar alla poänger, även de självkritiska. Vejryd säger att han brukar få förlåtelse.

 

Leif GW representerar en bristvara. Han bryr sig inte om att kokettera, och han är brutalt uppriktig. Man brukar tala om att bjuda på sig själv, och det är vad det handlar om här, såvitt jag begriper, utan skyddsnät. Det är befriande att se som motvikt mot alla piruetter som normalt begås i så många litterära sammanhang. En lufsig överviktig karl som har ont i höften och en kavaj som inte hört talas om Armani hinner på en halvtimme visa upp avsevärt mognare intellekt än vår högste kyrkorepresentant. Något gör att det känns trösterikt.

 

Annagreta