bookzoom

Ja, tack du Daniel Birnbaum, för ditt goda omdöme och ditt läckra förslag. Du ser framför dig att Thomas Bernhard får Nobelpriset postumt. Jag ser framför mig vilka risker detta skulle innebära för det svenska kulturlivets självbild. Bernhard är avvikande. Han är ingen  Knausgårdtyp med lugg och keps som alla vill hänga med på kotteriets krogrunda. Han är överhuvudtaget inte känd för sin sociala begåvning. Inte ens för nån anpassning till konvenansen. Nog för att det kanske är just för detta senare han belönas, men i praktiken, kära läsare, är det mera komplicerat än så; konvenansens regler vid högtider och kunganärvaro må följas, vare sig man vill eller inte. Och Bernhard vill inte. Han är självständig och uppriktig. Fri från trender och auktoriteters påbud. Kritisk i tanken. Allt det vi andra också vill vara men inte förmår.

 

När beskedet om bordsplaceringen i Stadshuset kom fick Bernhard och hans Lebensmensch varsin attack av svår ångest. Hur klarar man av en lång sittning intill kungen, undrade Lebensmenschan. Hennes gamla bok om vett och etikett, skriven av den österrikiska tanten M. Ribbentrop, föreskrev bara nigningar, nedåtböjt huvud och tystnad. Och Bernhard själv, klart utmattad redan efter en kvarts eftertanke, gick direkt ut och styrde kosan längs den knaggliga vägen till Graz. Där kunde han - vacklande av oron inombords men ostörd av yttre faktorer - grubbla över sitt grymma öde; detta att utan förvarning bli Nobelpristagare och tvingas delta i en mängd uppstyltade festligheter däribland en där han förväntades hålla tal inför 1300 salongsberusade lystet lyssnande medelmåttor. Så tänkte han medan han hela tiden spanade in små stenar, hopknycklade papperskvitton och kvarglömda ölburkar som han frivolt sparkade till och förpassade ut i naturlådan. Vilken oerhörd utsatthet! Vilken sörja!

 

Dagen kom och alla samlades i Stadshuset. Även Bernhard och Frau Lebensmensch, för dagen iförd fotsid svart kreation inköpt på nätet från en site i Kärnten. Den satt hårt åt. Urringningen var minimal. Frau Lebensmensch är ingen exhibitionist. Hon visar inte hud i onödan. Hon ändrar inte gärna sin frisyr heller, eftersom hennes målsättning för den ansträngande dagen i Stockholm var att se proper ut och då behövs inga ändringar för hon ser alltid proper ut. Då var det värre med Bernhard. Den frack han fick hyra satt som ett skruvstäd runt hans överkropp, hans haka fastnade hela tiden i den formgjutna kragen och västen spretade egendomligt nedanför midjan.

 

Under middagen höll Bernhard flera gånger på att svimma av utmattning och bedrövelse i kombination. Han kunde inte konversera sin dam, orden fastnade i halskragen och han överlät åt henne att nådigt kommentera det hon orkade kommentera. Frau Lebensmensch som gillar goda viner fick snart upp ångan, vilket uppskattades av SVTs kameror och kommentatorer. Hon fick igång kungen såpass att han började prata tyska flytande, vilket inte hör till vanligheterna. Succé alltså på den kanten.

 

Det tal som Birnbaum hade så höga förhoppningar om blev kort men inte desto mindre minnesvärt, för dem som förstår tyska med Salzburgerbrytning, vill säga. Dit hör Birnbaum. Han var nöjd, kan jag avslöja.

 

Som ni nog gissar, blev det Bernhards Lebensmensch som fick göra jobbet. Glad i hågen och lite fnittrig läste hon upp en kort suck som Bernhard skrivit ned. Det var en text som innehöll tack och tack och Guten Abend meine Damen und Herren, och ett stön över den nordliga kalla vintern plus en lite farligare snutt om prisers övervärderade betydelse. Till sist avfyrade texten en salva mot de anakronismer som hela tiden triumferar i litterära akademier från 1700-talet, tryfferad med en ironi över alte Kameraden. Frau Lebensmensch blev alltmera rörd, neg slutligen riskabelt hastigt och hasade sedan nedför trapporna till publikens häpna applåder. Man applåderar också då man ingenting förstår, tänkte Bernhard där han satt med läpparna hårt sammanpressade och svettpärlor innanför fracken.

 

Dagen därpå reste paret hem sedan de lämnat in fracken och köpt med sig lite lingondricka.

 

Annagreta