bookzoom

Elin Cullheds artikel kom att röra upp många känslor. Den var tydlig och den var personlig. Den pekade på en underbetald yrkesgrupp, ofta kvinnor, som utnyttjas i olika delar av kulturproduktionen.

 

Egentligen berör hon ett helt paket av insatser i en penningfattig bransch. Kvinnor är ofta utförare där. Det tål att sägas.

 

De låga ersättningarna gäller på många nivåer i produktionsapparaten. En understreckare i Svenska Dagbladet inbringar 4000 kronor brutto, dvs 3000 sedan man dragit av skatten. Att skriva en understreckare tar tid, åtminstone om den ska bli läsvärd. Inklusive research krävs flera veckors intensivt arbete, i själva verket handlar det ofta om ett studium över längre tid. Jag har egen erfarenhet av detta. Nu senast skrev jag en artikel om Italiens nya premiärminister Matteo Renzi, en viljestark man som mot alla odds ser ut att kunna förnya och stabilisera den italienska inrikespolitiken. Det tog tid att följa utvecklingen av detta politiska fenomen i dess kontext.

 

Naturligtvis är alla understreckare lika underbetalda, oavsett vilket kön skribenten har, och motsvarande taxa finns på andra håll i tidningsvärlden. Jag behöver inte nämna alla vid namn. Arvodena har inte följt något index. På ungefär 15 år har dessa taxor i stället dykt ned från hyggliga summor till dagens nivå.

 

Det här handlar egentligen inte om understreckarna i SvD. De är bara ett symtom på en värderingsnorm, låt vara helt ekonomisk. Vi har överhuvudtaget en kulturens underklass som - i bästa fall - går på lågt betalda uppdrag, precis som Elin Cullhed skrev.

 

Om detta borde många berätta mera.

 

Annagreta