Koreografi kontra rufs

 
Cabaret på Uppsala Stadsteater lyfts till topp av dansaren/sångaren Oscar Pierrou Lindén. Nä, jag glömmer inte alla de andra som gör bra jobb, men det är denna Oscar som gör föreställningen till en höjdare. Sarah Dawn Finer klarar också sina uppdrag på scenen med bravur, hon är snart en världsstjärna, med den pipan och den utstrålningen. Imponerande är också koreografen Rober Lybeck som sätter fart på intensiva dansnummer, snyggt jobbat!
 
Hem kom jag till min rufsiga hängapel, som samlar sig för sitt bravurnummer. Den saknar yttre koreografi, men det bekommer den inte nämnvärt. Den gör sina utspel, sticker ut en udda gren mot grannen med den nya bilen och tar i av bara attan, för nu ska det blommas här. En näva framför apeln gör sitt bästa att i egen form spela ut sin charm, låt vara lätt tam i jämförelse med sin stora grannes övertygande framtoning.
 
Mark Levengod höll predikan idag i radions P1. Märkligt nog presenterar han, liksom så många andra utanför prästerskapet, intressantare tankar än vad som vanligen kommer ur gudstjänsterna. Hur kommer det sig? Är det de friare tankarna, som tillåter sig blomma utanför de tyngande ritningarna? Är det kanske som med apeln, att man fäster sig vid det rufsiga, det som inte följer koreografin i försäljningskatalogen?
 
Annagreta
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0