Behöver vi se Tingstens privata ynklighet på scenen?

Ingen var väl oberörd inför Herbert Tingstens publicistiska gärning, han lästes och han påverkade, upprörde och beundrades. En oroshärd och en frihetskämpe, på olika arenor. Med material ur Per Wirtens bok om Tingsten ger nu Stockholms stadsteater en monolog, framförd av Robert Fux.
 
Levnadsöden fascinerar. Särskilt om föremålet var/är en känd person. Wirtén försöker sig på att skildra både personen och publicisten Tingsten, och lyckas hyfsat. Han skriver lättläst och flyhänt. Jag hade gärna sett mera citat ur Tingstens rika fatabur och mindre skildringar av hans svåra attacker av ångest och vånda över livets meningslöshet och färre upprepningar om Tingstens inre osäkerhet och dödsrädsla. Men det går föralldel an i en bok; den är bara onödigt repetitiv i dessa saker.
 
Så blev det alltså en teatralisering av denna bok. Resultatet blev en monolog; på scenen en snabbt läst återgivning av de olika resonemangen, en sprutande kaskad av Tingstens engagemang, hans ilska och hans känsla av att så ofta vara sviken. Jag beundrar Fux för att han lyckats lära sig allt detta ordflöde. Det hade vunnit på att rensas och klarläggas - precis som till slut delvis sker när pjäsen avrundas. Man grips av ödet och fascineras av den magnetiska människa Tingsten var; jag minns hans framträdande roll i journalistiken och hans inlägg i den politiska dagordningen. Det var en karaktär man ville påminna sig.
 
Sen kommer de privata ynkligheterna. Tingsten på scenen bryter ihop, han gråter, krälar under bordet och tappar tron på livets mening. Han ropar i dödsångest.
 
Var lägger vi som publik vårt intresse för människan Tingsten? Lägger vi det på hans gärning, hans publicistiska betydelse i sin tid och hans tidlösa argument för frihet och ansvar? Eller vill vi ha en veckotidningsversion där hans privata svaghet och långt utvecklade rädslor dras fram och gestaltas så vi får se hur ynkligt det VERKLIGEN stod till med den uppburne debattören? Är det en lättnad att se hur också en berömd människa kan kräla i stoftet och ropa på sin nästa för en stunds lugn? Jag ville gärna gilla pjäsen, men ingreppen i Tingstens privata plågor fick pjäsen att tippa över och påminna om kvällstidningarnas kändisbevakning.
 
Annagreta
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0