bookzoom

I går handlade Nobelpriset om vår orienteringsförmåga. Uppenbarligen sitter den i hjärnans mera komplexa avdelning. Kanske kan upptäckten av vårt lokaliseringsminne, vår inre kartografi, hjälpa i vården framåt i tiden. Vi är ju många som har ett komplicerat förhållande mellan kartan och verkligheten.

 

Idag kom det blå ljuset och därmed också ledlampan. De som har ett utvecklat sinne för kartellbildningar kunde kanske se ett samband mellan KI och KVA, "om ni tar upp vårt inre geografiska mörker kan vi ta på oss att lysa upp omgivningen". Fast så är det naturligtvis inte, suckar vi redan upplysta medborgare som står med båda fötterna på den mörka jorden.

 

Upplysta blev vi som igår gick och lyssnade på Stig Fredriksson i Uppsala. Han talade om Putin och utvecklingn i Ryssland. Där råder skymning i många avseenden, inte minst vad gäller nyhetsmedia och opinionsbildningen, helt styrd av makten i Kreml. Hur lätt kan det vara för en ryss ute på tajgan att bilda sig en oberoende uppfattning av den internationella händelseutvecklingen när inte ens händelserna i det egna landet sipprar ut i nationella media? En KGBagent styr det enorma landet. Den blide Stig Fredriksson utstrålar en alldeles egen styrka; det är inte den höjda rösten som betyder allt; hans berättelse belyste vårt östra grannlands dilemman med den mildhet som kommer av gedigen kunskap och lång erfarenhet.

 

Vem får då litteraturpriset? Min röst går till Svetlana Aleksijevitj, som sagt. Men blir det inte Svetlana, hoppas jag på Colm ToìbIn, irländaren med det vackra lugna språket.

 

Annagreta