bookzoom

 

Mitt hälleberg täcks av ormöga så här års. Den magra jordens taktik är att ställa upp, som bärare och härbärge.

I fjol sommar ringde min granne - rätt andfådd - och sa: Skulle du kunna komma över och se vad det är vi har fångat? Det är en orm, så mycket ser vi. Men vilken art? Kan du nåt om ormar? Kan du se om det är en huggorm? - Jaadå, jag (som inte har nån aning om ormar) slet ändå åt mig en uppslagsbok och sprang över - hela situationen sa mig att det var bråttom.

 

Min granne hade ormen i en plastpåse. Det var en snok, med ljusa fläckar på "kinderna" och allt. Det lyckades vi med sammanflätade ansträngningar lista ut efter djupa studier i uppslagsboken. Men ormen ville inte vara i  plastpåsen. Snabbt som ögat lyckades den kränga sig upp ur påsen och sätta iväg ut  på altangolvet, det gick i hundra knyck,  och lika snabbt kastade sig grannen med dödsförakt mot snokstackarn, fångade den och stuvade tillbaka den i påsen. Che dramma, suckade vi som gillar utländska uttryck.

 

Men grannen hade bestämt sig. Han ville inte ha ormen där hos sig längre, snok eller inte.

 

En kvart senare var snoken förd till sitt "hem" söder om järnvägen, dvs i marker som grannen ansåg vara tillräckligt långt från hans tomt och samtidigt ormvänliga. Den hade tacksamt (!) krupit ut ur plastpåsen, avslöjade grannen. Den hade dessutom "sett nöjd ut". Nöjd var också grannen som helt oplanerat fått delta i en gudibehaglig miljögärning.

 

Ormögat mitt har ingenting alls att göra med snokhistorien, men den gör sig gällande nu i valborgstider, möjligen samtidigt som snoken börjar gå igång. Att den heter som den gör beror gissningsvis på dess slingrande utlöpare som gör att den så småningom kan bilda en matta.

 

Annagreta