bookzoom

Perspektivet på flyktingarna och flyktingkrisen har förändrats. Det finns - eller har åtmínstone funnits - två varianter att välja på; den välkomnande humanitära och den kalla avvisande.

 

Antingen styrs våra politiska handlingar av att vi inser att det handlar om liv och död för dem som flyr, av att vi ser utsattheten, de traumatiska vuxna och de skrämda barnen på flykt.

 

Eller också vänder vi bort blicken.

 

Nu har Sverige vänt bort blicken, och ändrat perspektivet till att gälla tekniska utmaningar, mottagandekapacitet och direkta kostnader. Den svenska hållningen är numera att inte se "de andra", de som inte är i samma båt som vi. Inte nu längre. Ansträngningen blev för stor.

 

Det som nu hänt sedan slutet på november är att vi valt det självskyddande perspekitivet. "Vi har ju varit så duktiga, men nu får det räcka. Vi orkar inte mer. Det är nu för många flyktingar här, de måste sluta komma hit. Vi dukar under." Stackars oss.

 

Hanteringen är så svår att vi inte tror oss orka upprätthålla vår stolta tradition som bygger på humanitet. Till stöd för denna avvisande hållning deltar vi i EUs pakt med Turkiets Erdogan. EU vill att han ska "se till" att inga flyktingar kan komma vidare mot Europa. Han bedöms ha rätt människosyn för uppdraget, rätt moralhistoria och rätt inställning, trots hans många kända brott mot mänskliga rättigheter. Han får miljarder för denna sin "hjälp åt Europa".

 

Sverige är plötsligt inte begripligt längre.

 

Annagreta