bookzoom

 

Jesper Högström har problem med litteraturkritiken i dagens DN. Han har läst antologin "Höstens böcker" där ett antal analytiker beskriver ordet "förhandling" som modellen för hur kritiker i allmänhet bedömer litteratur idag. Först stegrar han sig inför de tydliga förhandlingsliknelserna, och skriver att "litteratur är ingen juridisk process där man ska komma fram till ett slutdokument", men så småningom börjar han se poängen med förhandlingsteorin. Kanske är det så att recensionerna blivit beroende av böckernas politiskt korrekta teman, skriver han, som t ex feministisk politik (som i Egenmäktigt förfarande, en bok som JH tycker har blivit för enkelt upphöjd). Kritikerna skriver, menar han, inga riktigt självständiga bedömningar längre. De verkar behöva legitimera litteraturen genom att se den som debattinlägg på ett eller annat sätt. Och det gör att kvalitet blir ett ostadigt begrepp. Böckerna bedöms alltså i en osynlig förhandling i kritikerkåren mot bakgrund av trender och gällande samtalsämnen.

 

JH tycks faktiskt mena att den egensinniga kritikern tystnat eller helt enkelt anpassat sig till gällande åsiktskalender, och att många författare tenderar att ta fokus från boken själv.  Men när JH väljer att exemplifiera förhandlingsriskerna med valet av Augustpristagare är han delvis fel ute. Valet av slutliga Augustvinnare sker i kategoriblandade slutna omröstningar, där flest röster vinner. Om man vill gå JH till mötes i det sammanhanget får man kritisera juryarbetet, dvs det arbete där resp jury ur hundratalet insända verk nominerar 6 verk. Ingenting säger att man där inte kan influeras av trender, personligheter och recensioner i den "förhandling" det slutligen blir fråga om när nomineringarna ska beslutas. För det rör sig om en sammanvägning av preferenser, och 6 verk är gränsen. Att det är ett grannlaga urval vet jag av egen erfarenhet.

 

Bilden visar vinterskymning över Uppsala.

 

Annagreta