bookzoom

 

Matteo Renzi fick inte den italienska allmänheten med sig i folkomröstningen. 

 

Renzi var ivrig. Han myntade genast begreppet "rottamazione"( ung. återvinning, ut med det gamla in med det nya) som ledord för hans nya politik. Han ville rensa bort onödigt kostsamma vanor i de högre poltiska luftlagren, t ex bilar, höga löner, livslånga mandat, privilegier av olika slag. En av idéerna var att skala ner senaten till en tredjedel (till 100 pers) och låta den bestå av borgmästare m fl från regionerna som skulle sitta på avgränsade mandat - och utan extra lön. All lagstiftande makt skulle ligga i representanthuset. Alltså skulle senatorerna bli relativt maktlösa i de stora sammanhangen. I stället skulle de få koncentrera sig på regionala frågor.

 

Detta var centralpunkten i den konstitutionsändring som i söndags var föremål för folkomröstning. Efter att Italien i 70 års tid haft ständiga regeringsbyten och ett evigt kattrakande i parlamentet om reformer och bakslag ansåg Matteo Renzi att tiden var kommen att stabilisera den parlamentariska ordningen. Under sina två år som premiärminister har han manövrerat igenom sin idé och nådde i söndags till sanningens ögonblick. Det blev alltså  nej. Allmänt missnöje över etablissemanget - känns det igen? Några nejsägare  har tyckt att förslaget bäddade för parlamentarisk maktkoncentration och gav plats åt despoter som Mussolini igen. Andra har helt enkelt velat ge Renzi en smocka. Ung och grön, omgiven av lika många kvinnor som män i regeringen. Nädå.

 

Nu har Italiens president bett Renzi stanna kvar ett par dagar så att ett par färdigförhandlade (?) propositioner om ekonomiska reformer mm ska kunna ros iland innan det stora tumultet bryter ut.

 

Kanske var Matteo Renzi för ung för sitt uppdrag. Kanske var han för ivrig, för snabb och för brutal mot priviligierade politiker som aldrig trott att de skulle ifrågasättas - än mindre avsättas. Han välkomnades i EU, men fick ingen nämnvärd förståelse för sin ekonomiska tvångströja där. Han har haft ett svårstyrt pastorat med  flyktingströmmar och jordbävningar; dessutom arbetslöshet, brain drain och korruption, särskilt drabbande i de södra provinserna. Nu väntar enorma diskussioner om makten och härligheten. Det parti som samlar det urbana missnöjet, 5stjärnerörelsen, har inga idéer om vad de vill göra om de kommer till makten. I vassen lurar Lega Nord med en främlingsfientlig och suddig agenda. På Sardinien och Sicilien lever man "i periferin", utan nämnvärt stöd från politikerna. Det var också framför allt där man röstade mot "de etablerade" i söndags. Vem orkar intressera sig för konstitutionella reformer när vardagsbehoven tar all kraft i anspråk? 

 

Annagreta