bookzoom

Idag mitt på blanka förmiddan kom Bernhard förbi. Han hade bråttom och såg mer härjad än nånsin tidigare. I den jäktade skepnaden dolde sig en ilsken mellaneuropé, en man som irrat och irrat vidare i julvimlet med stigande stresshormoner och ohälsosamma anhopningar av mjölksyra i benen. Jag är sur, hojtande han när han fick se mig. Som om det vore nåt ovanligt, tänkte jag, men jag sa nåt behärskat om att han borde komma in å värma sig en stund  "så får vi tala om saken". Jag kände mig oerhört nöjd med min reaktion.

 

Bernhard hade just mött ett antal damer, sa han. De var alla i övre medelåldern (som är mycket lång) och var upprorisk och uppriven och nästan uppgiven. Ingen av dem var min Lebensmensch, fortsatte han, hon skulle ju ha kommit med buss 1045 via Knutby, Almunge, Vaxholm från Bortre Hybriderna. En hopplös kvinna, numera alltså i förskingringen, väste han. I stället strömmade ur bussen en rad fruntimmer, Frauenzimmer noga räknat, som alla bar på otympliga ointressanta påsar som buktade ut i orimliga proportioner, sa han å suckade i tyngsta laget. Ingen hade den hatt jag lånat ut till min Lebensmensch, ingen hade de storvulna helgdagsbyxor jag köpt åt henne innan hon gav sig ut på sin tacksägelseresa till Bortre Hybriderna. Hon var inte med! ropade han hest. Då jag sakta men säkert undrade vad hon hade att haft att tacka för på dessa gudsförgätna men hyllade öar, ville han först inte svara, utan vände bort ansiktet och sniffade som hade han haft världens snuva. Hon har aldrig berättat det, sa han. Hon har blivit så gåtfull sedan i somras då hon var iväg på en mindfulnesskurs i Salzburg. Hon har försökt finna sig själv och allt det där, fortsatte han och kliade sig ihärdigt men oskickligt i håret till vänster. 

 

Det jag såg framför mig var en drabbad man. Hans lågintensiva berättelse grep mig oerhört, jag såg honom praktiskt taget snabbtyna bort framför mina ögon. Strax innan jag hunnit bjuda honom på en stärkande dryck ur mitt barskåp (egentligen ska innehållet serveras kylt, men en sån här gång kan man bortse från det, tänkte jag ) somnade han och sov genast blytungt, hopsjunken på min gamla vitmålade västerbottenssoffa med tyg från Italien. Jag funderar nu vad som är bäst. Ska jag gå till min granne som är polis eller ska jag invänta uppvaknandet (som jag ändå hoppas ska inträffa)? De läsare som har en lösning på detta problem uppmanas höra av sig omgående. För den rätta (!) lösningen utgår ett pris som för närvarande håller på att utstuderas.

 

Annagreta