bookzoom

För ett tag sedan satt jag på tåget och talade med en yngre tjänsteman på departementet (spelar här ingen roll vilket, fast det är frestande att skriva vilket det var). Han var öppen och talade gärna om sitt arbete. Sånt sker sällan på Uppsalatåget, där var och en brukar försjunka i nåt som mest liknar dvala eller en avancerad form av mindfulness.

 

Den här mannen hade ett vackert språk med redig syntax, präglat av långa diskussioner om saker av vikt. Plötsligt sa han att "man får prokrastinera den saken. Det blir bäst så". Ja, så var det med "den saken". Den skulle prokrastineras av denna unga man, en tjänsteman med alla läsk i boxen.

 

Såna uttryck brukar vi inte använda i mitt kvarter, så jag blev mycket upplyftad, till en högre nivå, då förstås. Jag gick sedan hem och slog upp ordet (jag deltar ju inte i sammanträden på departementsnivå). Fann att det betyder "skjuta upp". På min tid hette det "senarelägga", inte heller det ett ord jag använder i mina kvarter, men ändå fullt begripligt om man kastar om orden litegrann och har en god vilja.

 

Kanske är det så att prokrastinera hör hemma inom politiken. Idag vet jag vad jag skulle vilja prokrastinera, i så fall. Hela Trumpintågandet, naturligtvis. Skjut upp detta, ordentligt, för evigt. Här gäller det inte att senarelägga, det är sent redan.

 

Annagreta