bookzoom

 

"Ja!". Så heter den Thomas Bernhardbok som nyss översatts och givits ut av Tranan.

 

I min skog, dvs Lunsen, utanför Uppsala, finns några tecken på att han, dvs Thomas Bernhard, nyss varit där eller åtminstone varit där i andanom. En inåtvänd människa gick nämligen omkring där sist jag passerade. Hon visslade samtidigt som hon också försökte sjunga. Det skulle visa sig svårt. I stället kom ett leende - också det svårt att kombinera med visslingen - att breda ut sig till ett omisskännligt Thomas-Bernhard-grin, dvs lite snett, lite grymt och lite trött. Hon ställde sig lutad mot en björk som hade kommit att sätta rot just där. Där stod hon nu och nynnade på vad som verkade vara en förkrigslåt från bergstrakterna runt Böhmen. Varför jag så noga kan ange denna härkomst beror på att jag i min gröna ungdom besökte somliga trakter där och dividerade med en tulltjänsteman om mitt sönderrivna pass, som han inte tålde och som jag inte hade skänkt en endaste tanke dessförinnan. Han lagade det på omisskännligt bömiskt vis, med en tjänstetape av sorten "Starker Kraft" och gick sedan med tillrättavisande steg  tillbaka till mig och sade rakt upp och ned "Bitte!". Varken  mer eller mindre. Sen gick han tillbaka till ett kontrollorgan av nåt slag medan han till min förvåning sjöng på nåt militärt. Han påminde lite om den tulltjänsteman som Bernhard hatade, och som hos honom förknippades med bömiska visor, sjungna i manskör utan uppehåll i ett stadigt crescendo, för att sedan stanna i ett fortissimo. 

 

Men tillbaka till kvinnan med låten. När hon sjungit färdigt vände hon sig mot mig där jag kom gående. Blicken var tunn och mager. Sjöng jag för högt? frågade hon till min förvåning. Ja, hörde jag mig själv säga, förmodligen för att visa att jag minsann hade en kärv uppfattning. Jag beslöt mig ändå för att le mot henne och gjorde det med besked. Av denna vänlighet i kombination med  sångsågningen började hon sucka och packa ihop sina grejer. Jag ska till Berhardmötet, sa hon tyst, där träffas vi som förstår oss på vad som är idiotiskt. Det är en tung visshet att bära, fortsatte hon medan hon på allvar slutade nynna. Det saknas aldrig stoff att bearbeta, sammanfattade hon belåtet och rafsade ihop några samlade dikter.

 

Jag, som försöker vara en PKmänniska så ofta det går, utan heltäckande framgång visserligen, men ändå, jag frågade försiktigt hur man blir medlem i den gruppen.  Hon skakade på sitt burriga huvud och sa aningen snusförnuftigt att det vet man bara, om man är eller inte är. Vi har inget inträdesprov, men om du går och gnager på nåt tillräckligt länge och läser Bernhard då är du med. Då uppstår en inre visshet.

 

Efter detta lugnande besked gick jag rakt fram och passerade kvinnan på två decimeters avstånd medan jag fick ur mig ett litet Grüss Gott. Hon nickade bistert tillbaka och kastade en kotte.

 

Annagreta