SJ borde ta hjälp från Italien
Skulle till Stockholm. Tänkte ta tåget. Hade TIMkort. Skulle fylla på det. Gick till automaten. Insåg att ordningen var ändrad. Inga påfyllningar av TIMkort längre. Glöm det. Stor confusione, som det heter söderut. Köp istället ett bevis inför massresande för c:a 2724 kronor (jag har förträngt den exakta siffran.) Stoppa in kortet, bara!
Men jag hade inte lust därtill, utan köpte en enkelbiljett dit och senare en enkelbiljett hem. Det funkade guskelov. Men det var ingen övning i kollektiv anda; jag fick skriva vad jag hette och det gjorde jag, första gången, inför avresan alltså. (På hemvägen blev jag obstinat...) Fick betala en bokningsavgift (!) på en femma som "inte kunde återbetalas" stod det på biljetten. Jag fick deklarera att jag är pensionär också. Jaja. Det skulle visst gå att halka förbi det där med namnet, sa en vänlig pipskäggprydd yngling som stod och granskade hur långt jag skulle komma innan jag bröt ihop. Halka, ett ord i rättan tid, som gjort för att åstadkomma ett utbrott av salig Bernhard. Han skulle (om han varit med) ha brustit ut i olika ordval och åkt direkt till Stuttgart för att kunna få se ljusare på tillvaron, det är ju lite längre dagar där rent astronomiskt, än vad det är i Salzburgtrakten.
I Stockholm lyssnade jag tillsammans med tre högkvalitativa damer, till en konsert med rubriken La Dolce Vita, framförd av Kungl. Filharmonikerna. Italiensk filmmusik i skön tappning med visuella komponenter ovanför scenen. En ren lisa för själen, som lät SJs förhårdnade budskap tona bort i fjärran och ersättas av en längtan till de miljöer där filmerna skapats och spelats in, dvs Italien. Tänk om SJ hade kunnat anlita dessa tonkonstnärer. En liten gränsöverskridande övning i tiden. De skulle ha skapat en kontinuerlig installation; de skulle ha förgyllt resorna och gjort biljettautomaterna värda en omväg! Så här ungefär: "Vincerai" skulle det ljudit när man närmade sig köpestället, och medan man knappade runt skulle man bjudas ett något nedtonat "Nessun Dorma" för att till sist gå därifrån med en applåd, inspelad exempelvis en galakväll på La Scala. Ombord på tåget skulle konduktören smånynna på Figaro, Figaro och när man steg av skulle man höra duetten "Mi mancherai" - "Jag kommer att sakna dig".
Annagreta
Kommentarer
Postat av: Berith Elisabeth
JAg vågar inte tänka på när jag ska åka till Stockholm nästa gång och ska möta den där automaten. Om jag får låna Bernhard av dig nästa gång vi ses, så kanske jag kan skratta åt eländet. Eller bara bli sur??
Bra idé med skönssång på perrongen. Kom ihåg att påminna mig om min dröm där Birgit Nilsson hade en huvudroll.
Trackback
