bookzoom

Det kändes bra att börja läsa Krachts bok "De döda" - jag hade ju läst en entusiastisk recension i en morgontidning och känt att det här kunde vara nåt för mig; den sades vara mystisk, underhållande och originell. Jaha, då så! Då var det bara att sätta sig tillrätta, söka fram läsglasen och starta.

 

Det var lätt frustrerande, redan från början; vad handlade det om, egentligen? Var det en tysk och en japan som skulle mötas och skapa nåt? Kanske. (Kändes nästan som om "Bellman" saknades) Var det en begravning, ja, absolut, det var en far som gått hädan. Lite barndomsminnen, jodå, den delen var inte så pjåkig. Men se språket! Språket är vältrande, neurotiskt mångordigt. Ibland komiskt med eller utan avsikt. I de avsnitten får man lite energi och läser vidare.

 

Andra delen (boken delas i 3 delar) visar sig innebära en utspädd planering av en filminspelning. Vem ska spela huvudrollen? Går det att stå ut med karln som förefaller påtänkt? Nä, han väljs bort. Tysken åker till Japan där det faktiskt ska filmas å där är tyskens girlfriend, Ida. Helt ointressant, fast hon är otrogen, förstås. Japanerna bugar ihärdigt så fort det kan passa, oerhört ofta. Jag blir snabbt trött på den saken. Det tjatas om smink, biobesök och en hand på Idas knä.Så hamnar sällskapet(?) på en färja som går till Kurilerna, jag vaknar till, den ögruppen är vild och spännande, kan man få stifta bekantskap med en sån miljö? Men inte, då, det blir bara mera bugningar, plus möten med rysk polis, och sedan ska tysken fotvandra å få blåsor på fötterna. Sist men inte minst begår Ida självmord. Innan dess har jag - hör å häpna - faktiskt läst ut romanen, följt de snirklande språkövningarna, gillat några av dem, och retat mig på tankens hopp och skutt som man får försöka följa med i. Helt enkelt en märklig roman. Inte likt nåt annat. Tröttsam. Konstigt att jag läste ut den.

 

Annagreta