bookzoom

 

Min äng i motljus är en hälsning till Lars Lerin, den underfundige mannen från Munkfors. Han kan som ingen annan envist skildra det alldagliga, det udda, det tragiska och det sköna omkring oss.

 

Nu visar Liljewalchs med M Castenfors som curator en stor utställning av Lerins senare verk, och det är inte en utställning man strövar igenom utan att bry sig. Den griper tag. Man känner igen de stora bilderna av ödslig bebyggelse - i stan och på landet. De får bjuda på sitt vemod. Vi berörs av dem, vi känner igen den landsbygd som ibland abstraheras och hamnar i den politiska debatten. Det är långt till den enstaka gården, Lerin målar svepande fält och tomma ytor innan den lilla kåken tillåts skymta längst bort från oss betraktare. Den stora överväldigande målningen av en ung björkskog är ren magi, ett envist stycke natur som inte ger upp utan fortsätter att vara vacker och skör och vit och tyst.

 

Bilderna från syriska stadsvyer före och efter krigets utbrott har placerats sist i utställningen, man ser dem innan man går ut i vårljuset och värmen och gemenskapen och tryggheten. Ett memento, milt (som konstnären själv) men starkt uppfordrande. 

 

Då är det mera humor och lättsam bildglädje inne i salarna som visar fåglar i långa rader i museimontrar eller de eviga hyllorna med bokryggar i  guvetvilka arkiv som aldrig verkar ta slut. Som en spegel av vårt behov av att bevara, spara och behålla, i evighet, amen.  En annan variant av samtidens egenheter är en svit med mäklarannonsernas lägenhetsbilder, som Lerin ser dem, - med förvåning kanske, eller med en lätt, svalkande ironi.

 

På vägen ut återser man den stora väggen vid entrén med alla inramade ensamma katter och hundar, som Lerin fotograferat i Brasilien. En ren dokumentation, ett statement från främlingen Lerin som inte kunde bortse från alla gatans djur, utlämnade att klara sig själva.

 

Gå å se den utställningen! En upplevelse.

 

Annagreta