bookzoom

Jag läser en kolumn i SvD den 3 maj, skriven av akademiledamoten Per Wästberg. Det är en samling språkliga krumbukter, en klagan över livets grymhet. Av allt att döma är det också en serie verbala grimaser, riktade mot vår mediavärld. Texten är inte njutbar som språkövning, den är tradig, tröskande, tråkig och trist. Skribenten verkar arg. Ilskan har ingen egentlig riktning. 

 

Ska man göra ett försök att riktigt tränga in i den PWska sinnesstämningen får man tänka fritt och geografiskt. Den italienska mannen som t ex gått på pumpen i en kärleksaffär, häcklats för det och känner sig förorättad har en svada som i tydlighet och omfattning överträffar PW med flera sjömil. Den kan vara brutal men är alltid begriplig. I Västerbotten, däremot, sätts andra mekanismer igång. Där stöter ordrikedomen på patrull. Där finns det också ett uttryck för den sinnesstämning som jag inbillar mig att PW hade vid skrivtillfället. Han satt enligt min mening "å grote se". "Att grotes" är ett verb som betecknar en fullt begriplig och inte helt ovanlig känsla av orättvisa motgångar, men då ska man också veta att man är ganska fåordig vid sådana tillfällen. "Man sitt mersom stilla å grotes, man prata int i onödan, man titt helst neri golve, för man vill int ha nan kontakt".

 

Något i den stilen kan kanske skymta i slutet på PWs text, då han antyder att han "reser för att undgå sinnenas apati". Jag tror det betyder att han ska grotes i Paris ett tag framöver.

 

Annagreta