bookzoom

Bernhard vill inte vara övervakad. Den inställningen delar han med många, men intensiteten han visar i sitt avståndstagande är nåt extra. Han har föralldel alltid varit hemlighetsfull och sur samtidigt. Han är egentligen den mest oförutsägbara och självständiga människa jag känner, och de få försök som gjorts att snoka var han är och vad han gör där har alltid gått i kvav. Hans grej är att njuta enskildheten och självständigheten till fullo.

 

Att vissa nördar hemma i soffan nu kan kolla vad du är för person, vilka vanor du har och var du håller till har - inte helt oväntat - retat upp Bernhard till max. Han har slängt in sin dator i garderoben där han förvarar sina gamla vandrarkängor och ryggsäckar från anno dazumal plus en del foton av damer i likadana kängor, färggranna förkläden och hopsnörda Dirndlkleider, leende som dekorationer uppställda på alpsluttningar. Det var länge sen han tittade på dem men det har hänt att han tagit sig en titt på gårdagens damer i garderoben när sinnet tyngts av världens dumheter. Allt detta gör att han nu fått mixed feelings för den där garderoben och förbjudit sin Lebensmensch att alls öppna den. 

 

Men provokationerna lät inte vänta på sig. En gång skulle Bernhard besöka en gammal vän som han inte sett sedan Salzburgerwoche 1981. Upp dök en idog yngling med rutiga byxor och bar överkropp. Det skulle visa sig vara en riktig ITdrömmare som körde högljudda ordbroderier om framtida datalagringar och vissheter. Han verkade vilja omvända den lilla skara som samlats i den gamle vännens lya intill en dyster nöjespark och göra dem och deras liv tillgängliga - kanske i all välmening - för en förmodat intresserad omvärld. Ordsvallet fick dessvärre inte avsedd effekt på Bernhard som i stället började må dåligt. Det som då hände var - såvitt jag vet - enda gången han faktiskt burit sig dumt åt.

 

Bernhard hade alltså helt sonika "nitat sin motståndare", som inom parentes inte kom från Salzburg utan irriterande nog från en schweizisk by som heter Appenzell. (Det kanske ska sägas att Bernhard boxats ii en träningslokal vid Brennerpasset tre gånger i veckan under ett års tid - det hade passat honom eftersom han då hade en St Bernhardshund som kände starkt för att rastas vid tunnelmynningen.)  Nåja. Värdinnan hade, trogen sin kvinnliga ambition att alltid ställa allt till rätta, kallat på sin kraftiga storebror som årets dessförinnan vunnit en utdragen kvarterskamp i brottning, och som hon ansåg lämpad att använda som olja på Bernhards vågor. Det hela hade slutat rätt snöpligt, konstaterade Bernhard. Appenzellarn hade dunstat och Bernhard hade fått sova över på en gammal soffa på bakgården där han konstigt nog hade gillat läget och funnit sig väl till rätta.

 

Annagreta