bookzoom

Har nu simmat omkring i detta trånga akvarium ett par år. Sett väldigt många människor, men aldrig talat med dem. Fått mat som varit OK men sällan nån höjdare. Frusit ibland, när det varit för få besökare - jag gillar att bli sedd. Det värmer. Min kompis Kalle som också är krokodil brukar hojta till då det kommer många som stannar och glor. Han brukar väsa medan han gapar vilket är svårt att göra samtidigt. Det verkar funka, för när han gör det samlas besökarna i en klump och stirrar och gapar och frustar och kommer nära glaset. Då känner han sig sedd. 

 

Härom dagen såg jag väldens chans att visa mitt rätta jag. En gammal man stod intill glasväggen och gapade. Han gungade fram och tillbaka medan en hög andra gubbar stod och gungade fram och tillbaka nära honom. Det pågick ett tag. Då la plötsligt mannen ena armen över väggkanten, en dinglande slak arm, täckt av svart textil. Jag kunde inte hålla mig, saliven rann. Hur smakar färsk människa? Når jag dit om jag sträcker på mig snabbt? Det var ett tag sedan jag hoppade. Men jag tog mig samman. Och hoppade. Och bet mig fast i armen som dinglade. Det kändes bra. Jag höll mig fast ett tag, tills en svettig människa vispade bort mig från armen med en kvast. En kvast! Det var förnedrande. Jag sjönk ner mot botten och teg. Länge. Utanför buren blev det ett väldans hallå, man rusade hit och dit och snubblade över varandra. Kalle sa att han i alla fall höll på mig. Det var ett ord i rättan tid. Jag behöver nån som håller på mig, inte bara stirrar på mig. Han sa att han skulle berätta en saga för mig. Om djungeln och regnskogens djur. Han sa att en alligator från Costa Rica berättat den för honom. Först hade han inte trott på den, men så småningom hade han börjat misstänka att den höll. Då han var klar med sagan kom maten. Samma som förut. 

 

Annagreta