Narrativen och alternativen

Nya ord slår sig fram. Somliga har egentligen funnits länge och legat dolda för den stora ordströmmen, saliga i sin oftast akademiska hemvist. Tills de en vacker dag hamnar på synlig plats i universum och slår till; blir populära och hamnar i mången mun. Dagens exempel är "narrativ".
 
Narrativ är både substantiv och adjektiv. Det har med berättelse och berättande att göra, och kan härledas till latinets narrare, som betyder berätta eller återge. Ja, vad då? undrar man, varför blev det så populärt att det finns med i all nyhetsbevakning, här och everywhere?  Ja, ett av svaren är att det dök upp inom politiken, som en chans för talaren att få inläggen att låta nya och fräscha, kanske. I konstvetenskapen har det figurerat ett tag som beteckning för det berättande inslaget i bildkonsten.
 
Jag har ett par exempel: "Ett narrativ utöver det vanliga", "Den narrativa stilen är medryckande", och "Hans narrativ hjälper honom inte", de är tagna ur dagspressen. Eller ta ett par exempel ur den amerikanska politiken: "Trump has a deep narrative intuition", eller "Narrative is leadership". "Be the master of your own narrative". Tjusigt.
 
I tyska analyser anses det ha blivit rentav folkligt; "Det är inte längre enbart ett ord för förkättrade akademiker med rykte om sig att uttrycka sig komplicerat även då det går att tala begripligt." Det skriver den tyske ordvetaren och författaren Matthias Heine. Han menar till exempel att man ska hålla sig till ett narrativ, en berättelse, om man vill vinna opinion, dvs skapa förtroende. Detta i stället för att tala om "författningar, avtal, religion och ideologi".
 
"EU behövr ingen nyordning utan ett nytt narrativ" sa den österrikiske kommissionären Franz Fischler. Utan att veta om det kanske man behöver ett nytt narrativ lite till mans.
 
Annagreta
 
bokfeed 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0