bookzoom

Den minnesgoda erinrar sig att det tidigare handlade om Bernhards start som embedded spanare åt antikorruptionisterna i Italien. Orutinerad som han är hade han antagit första bästa jobberbjudande, vilket ledningen dvs Cantone inte gillade. Snabbt kommenderades han i stället till Milano där han skulle smussla in sig hos damerna i Berlusconis hov. De hade nämligen visat sig ha ovanligt mycket pengar som de oskickligt slösade hej vilt med, - och de gick dessutom omkring med plåsterlappar på munnen. Vackra var de fortfarande trots att de var tystlåtna. Måste undersökas, sa Cantone. Koppla på charmen, Bernhard.

 

Dit åkte en något omtumlad Bernhard sedan han tvättat av sig sot och pizzasås, tog in på ett sjapp i norra förorten och börja rota.  Damer hade aldrig varit hans starka sida, det stod nu klarare än nånsin. En preparandakurs i kvinnohantering hade suttit bra, tänkte han där han skred fram och försökte se tuff och charmig ut på samma gång. Det gällde ju att passa in. Något av scenskräck kom över honom. (Innerst inne var han fortfarande anti.)

 

Det var i det läget Berlusconi och hans eskort såg honom. Det var inte bra. Ett par välväxta livvakter lösgjorde sig ur skuggan och verkade dra sig i riktning mot Bernhard. De halvlog illmarigt, kliade sig på diverse ställen och rättade till frisyren, allt skapligt civiliserat. Den ena rökte dessutom nåt som Bernhard tyckte verkade olagligt. Nu var de framme. De var högväxta, kastade skugga. Vi har ett erbjudande, sa de, sakta hummande. Signor Silvio erbjuder er femtitusen euro om ni drar dit pepparn växer. Dvs genast.

 

Det vore orättvist att påstå att Bernhard högg direkt. Nä, han tänkte hela tio sekunder och sen sa han Va bene. Han hörde själv hur ynklig han lät. Hans röst darrade. Pengarna låg i en kasse av återvinningsbar plast som det stod Forza Italia på, målat i rött på svart. Överlämnandet gick som smort; som hade det gällt vilken påse skorpor som helst. I skuggan bakom Bernhard stod en lite större svart Alfa där Berlusconi själv satt och klämde på en välväxt tonåring med ljus hy och röda märken runt munnen. Plåstret var temporärt avlägsnat, munnen log, och politiken var inte prio ett för Silvio.

 

Bernhard fann det lämpligt att bryta kontraktet med Cantone på stört. Rapporten han skrev höll sig på det filosofiska planet. "Jag har tömt min bägare",  men också "Tärningen blev i alla fall kastad", "Allt är inte guld som glimmar", toppat av det mer prosaiska "Min Lebensmensch är mitt rättesnöre".

 

Annagreta