Bernhard ska wallraffa

Det har vänt nu. Bernhard är inte sur längre (så verkar det).Vad ska man annars tro då man ser honom stiga ur planet på Pisa flygplats, iförd långa slitna jeansshorts och en T-shirt som det står "Forza!" på i svart på vitt? Nåt måste ha hänt. På de senaste femton åren har det varit en annan och dystrare outfit på karln; den har gått i samma tonfärg som bärarens sinnelag, dvs närmast glåmigt grå, gammaldags och illasittande. Nu var han klädd som en i mängden.
 
Stegen fjädrade, blicken var stadig, och nu klev han ut i landet med de många kontrasterna. Han hälsade avmätt. Jag tappade fattningen som vanligt och stod bara å glodde.
 
Sanningen/förklaringen var den att Bernhard för ett halvår sedan tecknat ett kontrakt med Dottore Cantone som leder arbetet mot korruptionen. Det är en trött man som tror att han ska bli tokig. Så snart han blåst sönder en korrumperad knut dyker nästa upp bakom första bästa hörn. Bernhard ska wallraffa i en känd liga med maffiarötter, och där ska han som embedded spanare uttala de rätta fraserna på rätt dialekt samtidigt som han med dold kamera fäster skumma transaktioner på bild. Han har gått en spaningskurs /tre veckor/ på Elba där han lärde sig göra sig osynlig, och sen har han tagit jägarexamen med pistol som överkurs. Klädseldirektivet hade han tydligen börjat tillämpa, det insåg jag.
 
Bernhard hade verkligen förberett sig ordentligt. Han hade försökt bli en muskelknutte genom grymma träningspass, han hade sänkt rösten en oktav och tillfört den skrovliga inslag, och han hade tillägnat sig ett visst mörkerseende. Nu återstod bara att göra ett självklart intåg i det suspekta gänget. Bernhard som annars aldrig såg sig i spegeln hade nu fått träna in några skrämmande uppsyner, toppade med stora mörka glasögon. Hans Lebensmensch hade blivit starkt berörd av allt detta, hon hade till slut trott att Bernhard fått nippran och sökt sig hemifrån till en syster i Böhmen med gott omdöme.
 
Men spaningen hade redan inletts; Bernhard hade skickats till bergen i Messinatrakten och var i full färd med att tillägna sig lokalsinne och lokalfärg och smälta in. Det gick oväntat bra. Inom loppet av en dag blev han erbjuden ett jobb i pizzabranschen, vars boss gick å svängde med en AKfyra. Kunderna var stora och hungriga och tystlåtna och betalade kontant till en mager man i kostym i bakre hörnet. En liten blaskig radio stod på intill den magre, skränigare än väntat. Bernhard skulle hålla liv i bakugnen, en lyckad placering för en luttrad vandringsman, van vid eld i olika former. Det hade börjat bra.
 
Hur det går kommer antagligen att avslöjas i nästa kapitel.
 
Annagreta

Kommentarer
Postat av: Bloggfeed

Hej!

Är du intresserad av att din blogg syns i flödet på bloggfeed.se och bokfeed.se? Det är naturligtvis helt gratis!

Låter det intressant så får du gärna kontakta oss på [email protected] så kan vi ta det vidare därifrån! :-)

Med vänliga hälsningar
Bloggfeed-teamet

2019-07-01 @ 22:23:32
URL: http://bloggfeed.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0