bookzoom

 

Vissa texter får en att känna sig mossbelupen. Ta t ex Lena Anderssons eminenta analyser av samtidens hyss och händelser. När jag läser dem blir jag mer än vanligt osäker på mina förståndsgåvor samtidigt som jag desperat försöker hänga med och greppa vad som greppas kan. Nu hör det till saken att jag är impad av denna dam; inte bara för att hon ger sig i kast med ovanligt kryptiska och outredda fenomen, utan ännu mer för hennes kokettbefriade framtoning. Hon verkar inte vara den som hänger framför spegeln ett par timmar innan hon ska framträda nånstans. Skönt. På den punkten - men den är också den enda -  påminner Lena Anderssom om Leif G W Persson. Orden är viktigare än den yttre framtoningen - och den okonstlade yttre framtoningen ökar vederbörandes trovärdighet.

 

Häromdagen läste jag Wähäs bok Testamente. Den har besvär med trovärdigheten. Storyn är gammal klassisk hembygdstragik. Läsaren förflyttas till riktigt gamla finska miljöer från förr, eländiga förhållanden, tragiska händelser, mystiska kopplingar, utflyttade och tillbakaflyttade familjemedlemmar, allt detta om vartannat. Kursiva tänkespråk inför varje kapitel syns vilja höja den finkulturella nivån på berättandet.  På DNs boklista beskrivs boken som rolig. Det är den inte. 

 

Fast ändå. Vi vet ju att de kan omvandlas till guld, de gamla miljöerna som det växt mossa på. Tänk bara på Torgny Lindgren. Han kunde, han. 

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Det blev plötsligt lugnt, och solen sken på de dyvåta växterna. Regnet, det envisa regnet hade gett med sig. Jag gick ut.

 

Cembratallens långa barr hade samlat på sig av vätan. Stora droppar hängde längst ut på barrspetsarna. Men så skulle det inte förbli. Mitt i lugnet och solskenet började den jättehöga tallen egensinnigt - och utan  hjälp av vindarna - röra på grenspetsarna, som ville den frigöra sig från vätan, och dropparna började falla, och de föll allt snabbare, medan tallen agerade lite mer. Jag stod mitt under det tjocka grenverket och hann inte undan utan fick en kaskad av vatten över mig. Kvar av det vackra vattenskimret över tallen var bara den bild jag hann ta innan allt förändrades.

 

Annagreta

 

 

I Skavlan föreslog man häromkvällen (utan den minsta förvarning) vissa träningsmoves för rumpmusklerna. Innan man hunnit inse vad som hände förevisades dessa moves av en reslig indier som naturligtvis var PRpredikant för just rumpmuskeltränng. Passa på din rumpmuskel, i morgon kan det vara för sent, hette det. En häpen panel flyttade undan fötterna så  vi skulle se ordentligt.

 

Det är nåt obegripligt tidsenligt med den här sortens läror. De är många, och Skavlans redaktion verkar älska dem. Senast var det Peterson från Kanada som Skavlan visade upp i all sin prakt. Han ville nåt med vårt "mående" som det heter. Jag såg en lista på vad man skulle göra för att må bra, det var delvis skruvade veckotidningsråd, skåpmat om du frågar mig, harmlösa tips, men så kom den sista punkten: "att klappa en katt". Jag andades ut. Nåt rätt hade han i alla fall.

 

Vad f d lantbruksministern får ut av att klappa ett kvinnolår då och då vet jag inte. Kanske mår han bra av det. Vad vet man? Det finns så många läror därute. Vi andra får träna vad vi vill och gilla våra muskler. Ha det gott därute!

 

Annagreta