Osminkat är bäst
Vissa texter får en att känna sig mossbelupen. Ta t ex Lena Anderssons eminenta analyser av samtidens hyss och händelser. När jag läser dem blir jag mer än vanligt osäker på mina förståndsgåvor samtidigt som jag desperat försöker hänga med och greppa vad som greppas kan. Nu hör det till saken att jag är impad av denna dam; inte bara för att hon ger sig i kast med ovanligt kryptiska och outredda fenomen, utan ännu mer för hennes kokettbefriade framtoning. Hon verkar inte vara den som hänger framför spegeln ett par timmar innan hon ska framträda nånstans. Skönt. På den punkten - men den är också den enda - påminner Lena Anderssom om Leif G W Persson. Orden är viktigare än den yttre framtoningen - och den okonstlade yttre framtoningen ökar vederbörandes trovärdighet.
Häromdagen läste jag Wähäs bok Testamente. Den har besvär med trovärdigheten. Storyn är gammal klassisk hembygdstragik. Läsaren förflyttas till riktigt gamla finska miljöer från förr, eländiga förhållanden, tragiska händelser, mystiska kopplingar, utflyttade och tillbakaflyttade familjemedlemmar, allt detta om vartannat. Kursiva tänkespråk inför varje kapitel syns vilja höja den finkulturella nivån på berättandet. På DNs boklista beskrivs boken som rolig. Det är den inte.
Fast ändå. Vi vet ju att de kan omvandlas till guld, de gamla miljöerna som det växt mossa på. Tänk bara på Torgny Lindgren. Han kunde, han.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
