bookzoom

 I kvällens Babel talades det om djuren i litteraturen. Det hette att de förde sin eller annans talan,och de hördes tala i romaner, framtidsskildringar och till och med i poesi. De hade röst, åsikter och betydelse. De bar fram ett budskap, de övade läsarens fantasi. Det blev förvirrande på något sätt, eftersom allt ska bedömas efter nån slags måttstock, så även detta. Så var det bra med djur i litteraturen eller borde denna växande (?) trend få fortsätta? Svaren var inte entydiga, precis som det ska vara när kulturella grepp diskuteras. Kanske var det bra att slopa hela det animaliska, tyckte någon.

 

Jag har haft katt, en efter en. De har talat till mig. Tydligt. De har haft åsikter. De har levt på hoppet, och de har visat misssnöje. In real life. De har också visat tillgivenhet minsann, om ni trodde nåt annat. Vi har levt i harmoni. Men säg mig den harmoni som råder länge. Vi hade ju en grym grannkatt som verkade ogilla min katt. Det var en ilsken sort med tigrerad päls och aggressiv uppsyn. Så min katt rymde.

 

Fyra veckor senare återfanns min katt en bit härifrån, två kvarter bort noga räknat. Jag fann honom där i mina efterforskningar, liggande på grannens dubbelsäng, i djup sömn. Han hade rymt till en annan katt vars namn var Pelle, en av allt att döma mycket tolerant och vänligt sinnad katt.

 

Jag tog hem min katt, som fann det lämpligt att spinna. Sen gick jag till grannen och bad att få kontrollera om deras kisse verkligen var kastrerad; en idé som inte direkt anbefalls i boken om grannsämja. Hursomhelst; min granne tycktes inte ta illa upp, utan sa vänligt att det var han. Men jag bad att få gå med kattrackarn till en närbelägen veterinär, och det fick jag. Jag gick alltså med den stora busen och fick honom undersökt.

 

Han var kastrerad.

 

Min katt tycktes i alla fall bestämma sig att stanna kvar härhemma, nu sedan han fått markera sitt avståndstagande. Han uttryckte ingen sorg, ingen ruelse. Bara lite självgodhet. Malligt satte han sig i stolen med fårskinnet och där sov han sedan såfort han behövde vila sig. Han hade kunnat förekomma i vilken roman som helst, talande, full av erfarenhet och blid när så varit påkallat av omständigheterna. Han kunde också ha representerat det vilda inom oss, eller ändå hellre, det självständiga, när det är som bäst.

 

Annagreta