bookzoom

Efter många påtryckningar har nu slutligen Bernhard och hans sambo beslutat släppa in TV i sin vardag och låta svenska folket se hur de har det. Sedan TVbolaget viftat med åtskilliga sedelbuntar (=cash) och bedyrat att Bernhards liv skulle vara en unik verklighetsinjektion i det svenska folkhemmet, gav Bernhard vika, tätt följd av Lebensmenschan, här kallad Damen, som länge tjatat om nya gardiner och nu såg dem fladdra vid budgethorisonten. 

 

Bernhard & Damen fick veta att de skulle bete sig normalt. Det kändes inte bra, tyckte Bernhard, som aldrig hyllat några särskilda normer utan gärna förkastat dem i den mån de kommit i hans väg. Så han bestämde att han skulle vara som vanligt, dvs sur å tvär och negativ och långrandig. Han gick direkt å satte sig i gamfåtöljen och lyssnade på Beethovens sjua på högsta. Lebensmenschan, däremot, bestämde sig för att "spela med". Hon log lite ansträngt åt allting och bakade genast en stor Kaiserschmarrn iklädd ett sammetshölje som hon ärvt från en gammelfarmor i Bern som ansetts ha bra smak. Med bästa porslinet framme kan det inte gå fel, tänkte hon strategiskt och slamrade extra för att visa sig alert. Bernhard å sin sida sjappade till Gasthaus Lilian så snabbt att teamet hade svårt att hinna med, och drack ett par Berliner Weisse så ivrigt att skummet yrde och några droppar föll på TVredaktörn. Så gick dagarna.

 

Så nu går serien "Hemma hos Bernhard" på TV och kommentarerna låter inte vänta på sig. Johan  Croneman skriver att serien avslöjar en "fet negativism bland bortskämda föredettingar" och SvD har en "Hennes krönika" som däremot tycker sig se en växande förståelse för äldre gentlemän med smak för skogspromenader, allt passande sidans strävan efter ett bättre mående i jämvikt och jämlikhet i en värld som inbjuder till flykt. Damernas värld beskriver nyktert att som kvinna är man alltid utsatt för männens överhöghet och dominans och berömmer Damen för hennes delvis självständiga Kaiserschmarrn, en "klassisk efterrätt som speglar dagens längtan efter aromer", varpå man återger receptet på sidan fyra.

 

Annagreta

Bernhard har börjat tävla i skidskytte. Han har - om sanningenn ska fram - länge tvekat, men nu är han med i det svenska landslaget.  De ska först tävla i Obershof och sedan i norditalienska Val di Fiemme, till helgen. Fast egentligen avskyr han skidåkning, allt sedan han föll för en jänta i Sydtyrolen i sin ungdom, mitt på en utförslöpa i Arosa. Den taggen satt i länge. en förödmjukelse av stora mått. Han har bara delvis rest sig efter den.

 

Men det som oroar Bernhard nu är inte själva åkningen eller skjutningen. Det är intervjuerna före och efter loppet. Han är som bekant mycket otränad i djupanalyser och eftersnack. Därför har han förlagt sin sportsliga hårdträning till Norrlands skidskyttefästen Jörn och Boden, och där tränat in några kärnfulla uttryck som han tänker använda om han behöver, t ex "Nä, de stämde int på vallen", och "Nä, de va motit i motlute och ja fick inge fäste", eller "Nä, de va en isfläck - ja vet int, kroppen fungera bra, men ...". 

 

Björn Ferry - expertkommentatorn - ger skidskytterelaterade kallpratkurser på Storumanmål, både till andra kommentatorer och till åkare som vill verbalisera sig. Bernhard har anmält sig och antyder att han behöver lugn å ro dessförinnan, för att samla sig. Han tar spjärn mot sin egen ovilja. Den tekniken har han hämtat ur en bok om preparationsångest, som en vinglig skidåkare skrev för ett år sedan och gav ut som fallstudie.

 

Annagreta