bookzoom

Min bibbla är tillmötesgående. Jag står i kö där. Inte hela tiden, men nu gäller det att vänta ut den nya samlingsvolymen av Thomas Bernhard vars namn jag och bibliotekarien på Sävjabiblioteket diskuterade när jag idag besökte stället. Det var inte helt tyst i lokalen.

En dam, före mig i väntan på denna tillmötesgående service, hade beställt en bok som nu anlänt och som hon inte ville kännas vid. Hon trodde sig inte ha beställt den, och om hon verkligen gjort det, visste hon inte varför. "Den var då väldigt stor också", tyckte hon. Bibliotekarierna, vid det här laget hade båda två befintliga anslutit sig, stämde upp en munter debatt. "Du måste bära hem den nu. Och läsa den från pärm till pärm. Vi kommer att tentera dig på innehållet." Damen ifråga debatterade ett tag innan hon samlade ihop sina beställningar. Det var en hel packe, hon hade dessutom beställt en till, nämligen Britt Marie Mattsons America. Den fick hon vänta ytterligare ett tag på, enligt bibliotekarien, även om hon stod först i kö på den. Om detta faktum fanns också kommentarer. Det blev allt muntrare på bibblan, en mörkhyad man som satt och läste en from bok om glädje, såg frågande mot disken.

Själv hade jag bara lämnat tillbaka en osannolik bok med översatta brev från Anna Bering på 1730-talet så jag strövade oplanerat genom lokalen utan att fördenskull försumma den pågående diskussionen. Det skrattades på min bibbla. Damen med de många böckerna blev allt piggare. Den mörkhyade återgick så småningom till att läsa om glädjen, och ett par skolungdomar traskade utstuderat nonchalant genom lokalen, till synes utan större entusiasm på väg till skolan där bakom bibblan.

Jag ville egentligen låna något genast, men fann mig till slut berövad all beslutsamhet, och backade ut och hoppades att Thomas Bernhard skulle uppenbara sig snart. Den lär vara något att bita i. Undrar just om den läslystna damen jag såg har läst Bernhard. Det skulle inte förvåna mig.

Bilden visar min träjon idag 1 december 2011.

Annagreta

Värme och förtvivlan, ömhet och sorg står idag att läsa i Kristian Petris minnesteckning från sin fars sista tid. Herregud, vilken text. Den gamla människans sista tid utan nåd. Bilderna han skapar i berättelsen lever, jag läser vidare, än är inte texten färdig, det blir fler bilder, fler interiörer, fler kalla rum, alla beskrivningar lika intensivt närvarande och svåra.

Tydligare text, bättre text om vår cyniska värdering av gamla människor idag är svårt att tänka sig. När skildringarna av dagens gammelvård är så här skrivna, blir de förstådda. Petri kan konsten att berätta vad han ser och vad som händer, plus också vad han sörjer. Han öppnar upp dörren till sina egna slutna tankerum och får oss att förstå. Det är såna här texter som skulle behövas som bilaga i politikernas sammanträdeshandlingar. Tvångsläsning före sammanträdet.

Samma dag skriver Leif Zern att recensionerna hotar att bli alltför korta och intetsägande. De analyserar inte, för det hinns inte med på 2000 nedslag. De bara tycker till, för det hinns med. Han skriver att de äkta värderingarna (som han efterlyser) bygger på sinnliga beskrivningar, Motsatsen är fritt svävande analyser. Zerns text är ett rop efter professionell stolthet, ett krav på utgivarnas kvalitetsmedvetande.

Jag känner ett släktskap mellan de två texterna; är det fritt svävande analyser vi behöver, eller ska vi ta och beskriva verkligheten först?

Bra, DN. Mera sådant.

Annagreta

När Nordeas nya chef får villkor som ger summor vi inte förmår greppa, vad är det då frågan om?

Är det bankens markkontakt som försvunnit, är det ett kamaraderi som får sitt fräcka nya exempel eller är det ett uttryck för den nya penningklassens kombination av dessa två faktorer? Vad kostar nästa steg i denna belöningstrappa?

I dagarna ser vi ett annat exempel på makt, pengar och överdrifter. Berlusconi har ett ämbete som han säger sig sköta på fritiden. Resten av tiden kör han sitt rejs som premiärminister som det behagar honom, med tonvikt på behaga - och behag som ett antal vackra flickor får leverera. Pengar är inga hinder, fattas bara. Brudar och skönhet, lyx och överflöd.

Zlatan har i dagarna gett ut en bok som han dikterat för David Lagercrantz. Den handlar om hans liv. Han berättade idag i en intervju hur han blev motarbetad som ung, självständig fotbollsspelare. Vi fick veta att han aldrig kände sig som svensk eftersom man aldrig såg en svensk TV-sändning i hans hem, och hur han alltid sprang fram till kylskåpet för att kolla om det fanns något att äta, när han kom hem från skolan. Det var ofta tomt där - hans pappa drack och mamman arbetade som städerska. Idag säger han att han alltid måste ha sin kyl full med mat, för att det blivit en fix idé sedan han var barn. Han säger också att hans karriär blev till en revansch för alla de motgångar han upplevt som fattig och bångstyrig grabb i ett s k problemområde. Han gör detta så länge hans kropp håller.

Skillnaden mellan de här exemplen ligger inte på det ekonomiska planet; de tre männen rör sig med tämligen jämförbara ekonomiska villkor. Men det är olika arbeten vi talar om. En av dem måste leverera själv, i momentet, under allas våra kritiska blickar. Större felgrepp ger gult eller rött kort. En domare dömer, och motståndet är identifierat.

De andra två har sina adjutanter och sina sammansvurna, som genom beroendeställning och andra förtöjningar delar arbetet, ett arbete som tål väntan och kan göras klart efter (moget) övervägande. Insynen är minimal, går det fel kan man alltid skylla på bristande rutiner.

Först efter ofantliga misstag och fula grepp har den ena fått rött kort idag. Sminket flagnar lite. En hel världsdel drar en lättnadens suck.

Samtidigt har bankmannens våning börjat renoveras. Bankkunderna suckar.

Heja Zlatan!

Annagreta