bookzoom

Thomas Pynchon skrev "V" redan 1961. Han är född -33. Boken är rapsodisk, en fräck och tidsenligt postmodern 50.talsskildring. Påminner lite om James Joyce`s Ulysses i sättet att skriva om vardagliga händelser där saker händer oväntat och där den eventuella röda tråden saknar betydelse.  Hållningen i "V" är distanserad; det som berätttas är sett med en sval kyla som blir satirisk ibland, men texten är också kallt grym och skoningslöst reportageliknande drabbande andra gånger.

 

Pynchon ger sina personer fullständigt omöjliga namn, hopkok av ord, eller namn som t ex "Stencil". Han är en god iakttagare, en skicklig och underhållande berättare med ett ordentligt driv framåt, åt sidan - och bakåt, om det behövs. Rätt vad det är kommer en dikt, kanske ett grötrim, eller också en riktigt poetisk kommentar till sammanhanget.

 

Sammantaget:

konstigt nog läser jag vidare, normalt skulle en såpass löst hopfogad spretig text göra mig aningen trött, men här är språket och scenerna så vitala att jag blir kvar i läsningen. Den osynlige Pynchon - som inte vill delta i det synliga livet i New York - har ju skrivit åtskilligt efter "V", så jag kommer att följa upp den här läsupplevelsen med senare texter.

 

Annagreta

 

 

Inträngande. Skakande. Avslöjande. Allt det och mer därtill kan sägas om Lena Sundströms långa artikel i dagens DN om tillståndet i Danmark och om vad som händer i vår tid, i vår närhet.

 

Sakta sakta förändras moraltänket, berättar hon, från att vara tillåtande/neutralt till att vara fördömande. De andra är inte önskvärda. Vi som fortfarande vill ha dem hit, vi kallas "anständiga" i betydelsen självgoda och överdrivet tillåtande, politiskt korrekta, rent ut för naiva för att passa i vår tid, dvs ett hot mot landets framtid.

 

Kusligt. Styrkan - i vilken form som helst - tycks prägla den mentalitet som gjorts giltig i Danmark. Hotet kommer utifrån, menar de danska styrande. Vi är många därute som står utanför rebusen, som inte har förstått detta än. Lena Sundström har lagt fram fakta som är skrämmande. Värst är intrycket att allt fler ger upp, dröjer med uppriktigheten och ser sig åsidosatta  i ett kyligt passiviserat  limbo mellan rätt och fel.

 

Lena Sundströms sätt att skildra detta är det osvikligt bästa.hennes recept är beprövat.  Lång tids studier i vardagslag i landet, kontakter med folk som varit med ett tag, nykter syn på den danska domen över de svenske. Våra grannars väg mot den inrikespolitiska svärtan behöver berättas, just såhär. Klokt av DN att ge henne allt detta utrymme. Få se hur det hela fortsätter.

 

Annagreta

Det står i bladet att Putin är försvunnen. Borta. Kanske har hans sidekick sagt att nu är det dags att dra. Tomrummets storlek är föremål för analys. Ett kraftigt vinddrag har kunnat noteras.

 

I Italien har Berlusconi lyckats få fram ett frikännande i fallet Ruby och de minderåriga damerna. Detta betyder att Berlusconi som till nyss var ganska "försvunnen" numera finns där igen. I politiken alltså. Om inte i stormens öga, så närapå.

 

I den utmärkta tidskriften Fauna och Flora berättas att den tidigare försvunna mellanspetten kan vara på väg tillbaka. Han har i varje fall iakttagits. Förmodligen utan åthävor, men fågelskådarnas upphetsning är desto större.

 

Nyss var vintern borta. Fanns på avstånd, lurade bortom synhåll. I morse kom den tillbaka, smygtittande, försiktig. Rimfrosten var hans språkliga uttryck.

 

 

 

 

Skulle inte ha den. Var vaccinerad. Vsste säkert. Men se det finns inga såna garantier, den saken är klar. Magnifik är min influensa. En totalupplevelse.

 

Den nonchalans som inträder vid influensa är mäktig. Man bläddrar förstrött i tidningarna, Man bryr sig inte nämnvärt om saker och ting. Inte om kulturkritikens väl och ve, man bläddrar snabbt igenom alla hyllningar av LaGarde (hur stavar hon sitt namn?). Yvonne Hirdman får en chans medan Ipren-tabletten verkar, det är en intressant människa som inte krusar någon.

 

Daniel Sjölins koketta utbrott häromdagen om kritikerna (igen) gav intrycket att kulturkritiken är högfärdigt självgod men var samtidigt i sig ett slags besserwisserstycke med välavvägd användning av inneord på rätt ställe och lite flås mellan raderna.

 

Kvinnodagen sammanfaller med Wasaloppet. Min gräsmatta grönskar och krokusen, modell minsta tänkbara, sticker upp sina små kronblad i en skyddad rabatt. Några gör en god gärning på TV och andra sysslar med motsatsen, hur svårupptäckta de än kan förbli. Jag såg Måns Möllers föreställning "Ingen jävla pajas" på TV och den höll mig vaken och gripen, en förtvivlad pappas kamp för sin autistiske son. Imponerande på många plan.

 

Annagreta

Journalisten Rebecca Solnit skriver om aktuella samhällsfenomen. Nu senast i boken "Män förklarar saker för mig". Det är en skarp bok om ojämlikheten och maktmissbruket i samhället. Hon ger exempel, tar fakta ur verkliga fall och sina egna erfarenheter. Boken är redan en klassiker. Den handlar i första hand om ojämlikheten mellan könen, och hennes förmåga att formulera sig är det inget fel på. Hennes resonemang är vasst och viktigt.

 

Bland exemplen finns IMFchefen Dominique Strauss-Kahn och hans övergrepp mot den svarta hotellstäderskan, ett fall som låter oss se ojämlikheten i dess rena form. Men det omöjliga hände sedan, hon anmälde, han fälldes och hans karriär fick sig en törn. 

 

Inledningsvis skriver Solnit en obetalbar berättelse om mannen som på ett party träffar ett par damer. Damerna tänker sig en konversation med mannen och börjar berätta att den ena kvinnan just skrivit en bok på ett aktuellt tema. Mannen avbryter då och börjar att med användning av hela sin pondus underrätta damerna om en bok han läst på samma tema, och talar sig varm för dess kvaliteter och enorma betydelse. En av damerna försöker flera gånger avbryta mannen och säga att det är hon som skrivit boken han pratar om men det går inte fram förrän efter en hel rad försök.

 

Solnits bok har bl a ett längre kapitel om Virginia Woolf och hennes vandringsfilosofi. Den leder fram till en varning för det kvantifierbaras tyranni; att allt som kan mätas värderas högre än det komplexa, subtila och vaga som inte låter sig beskrivas lika exakt. Bra läsning. Allt hör ihop.

 

Annagreta