Politiska stormbyar och knölpåkar
Vädret gör sitt bästa i att vara uppdaterat. Stora regn, stormbyar. Precis som ute i världen. Ska de va´, ska de va´. Inga kompromisser här inte. Kör hårt, medan du kan.
Det är inte inne att lyssna, att stanna upp och tänka. Det är inte modernt. Knölpåken som sådan är visserligen lite ovanlig idag, men verbalt är den modernare än på länge, slagfärdig, öppen för användning. Bernhard har en gammal knölpåk i garaget från den tiden då han lajvade med grannbarnen. Den är inte aktuell, säger han till min stora lättnad.
Men på andra håll är det hårda bud. Trump har en samling knölpåkar i närheten av golfbanan i Kalifornien, och en annan i vita Husets bakgårdsmagasin för politiska reservdelar. Han använder dem så snart han har tid, och dessemellan går han in och smeker sina knölpåkar, lyfter upp dem, känner deras tyngd, släpper ut en eller annan på Twitter. Bara sådär. Han bygger också upp ett maxilager XLvarianter på en varm plats var namn ännu inte sipprat ut.
Victor Orbán har också en samling tillhyggen, och de ligger inte oanvända heller utan slipas varje dag och kastas fram i vardagslag då Orbàn tycker det behövs, t ex då han ser bankmannen Soros som är jude och följaktligen icke önskvärd, eller då han ser en journalist som han inte sett förr och som han inte vill se igen.
Österrikaren Sebastian Kurz har inte hunnit skaffa sig ett riktigt genomtänkt lager påkar och sånt ännu, han har haft fullt upp med att samla sina verbala motsvarigheter (de ligger redan på lut, sägs det) medan han närmar sig mörklagda högerkretsar. Tjeckiens ledare Andrej Babis är väl försedd på området. Han har en samling knölpåkar med olika bett liggande bredvid sängen för att han snabbt ska kunna ta itu med motståndarna - när han inte sysselsätter sig med att räkna sina tillgångar. Sånt tar tid för hans del, såpass mycket schaber som han har att räkna. Han brukar ta sin tillflykt till de brutala Tatrabergen, när han vill andas i de högre luftlagren där han anser sig höra hemma.
Lega Nord har också några samlingar tillhyggen, inte så välorganiserade dock utan mest lite kaotiska förstås, lagrade lite här och var över hela Padania, dvs de nordliga regionerna i Italien. Det är den delen som Matteo Salvini vill klösa loss från landets regering och ta hand om själv. Berlusconi hoppar fram ibland, talar smilande om makt och rättvisa - och om kvinnor - han orkar nu sedan han fått en bypass och mår bättre. Hans knölpåkar är av bästa snitt, snygga som bara den, slipade och formgivna. Ovisst hur de kan komma till användning, dock. De är lite slitna numera. De var trots allt bättre förr.
Annagreta
Kära Laszlo Krasznahorkai, tycker du om regn?
Du påverkar mig, Laszlo, med din bok "Seiobo Där Nere". Jag läser och klänger mellan raderna, sätter mig hjälpligt in i dina intrikata meningar som gungar fram och tillbaka, jag sveps iväg mellan sanning och lögn, himmel och hav eller åtminstone lite regn medan det blåser hårt och skoningslöst över de slätter där du vistas bland gamla sägner och bibliska historier.
Följderna låter inte vänta på sig. Jag kan inte längre sätta punkt, det tar emot att kommatera, men fortfarande klarar jag av ett och annat tankestreck om jag anstränger mig till det yttersta trots att jag i sådana lägen genast får kramp i mitt högerbens vadmuskel som har ett latinskt namn som säkert slutar på -is vulgaris men det gör detsamma för jag har ändå fastnat i det Krasznahorkaiska garnet som leder till en lång historia utan slut i mina gamla soffkuddar. När jag nu som i dag vill spendera en eller annan timma i ditt abstrakta hägn, kära Laszlo, tar det inte direkt emot men det drar heller inte med en enorm styrka í riktning mot dig, kära Laszlo, i stället känner jag en osäkerhet som i kultursammanhang brukas anses tidsenlig, som en mätare på min egen inneboende tvekan för vad som går för sig medan man väntar på bättre tider och vad man kan ägna sig åt medan alla i bekantskapskretsen anar det värsta. Man kan då, säger Laszlo, låtsas som det regnar vilket inte är särskilt svårt alls med tanke på hur det öser ner i de trakter där jag sitter och tar för mig av Laszlos texter, ett regn som helt enkelt måste vara Laszlos favoritväder, ett behagligt hinder för förströelser utomhus och en oemotståndlig invit till mera torrlagda och rofyllda djupdykningar i gamla knepiga dramer som hänger löst i verklighetens garn men säkerligen är desto fastare förankrade i ohotade intellektuella sammanhang.
Annagreta
Först Kazuo Ishiguro och sen Roberto Saviano
Motsatserna i litteraturen slår till ibland. Jag kollar just nu in två mycket olika böcker. Den ena är "Återstoden av dagen", ett av nobelpristagaren Ishiguros mest kända verk. Det är en vacker roman, en vacker text. Jag har ännu inte hunnit så långt i boken. Men det märks genast att det här är en märkvärdig berättelse. Språket är närmast perfekt, med en gammaldags touch, det flyter lugnt och elegant. Bokens jag är den tjänande anden, butlern som underkastar sig herrns vilja och är beredd att göra allt för den överordnade. Han känner stort ansvar. Han är ett under av finkänslighet, och överväger noga när och var saker och ting kan dryftas, när det rätta ögonblicket infinner sig för att ta upp just den och den frågan med herrn. Maximal hänsyn. Samtidigt anlägger han en kritisk blick på sig själv, bl a på den egna klädseln; är den inte för fin, den här kostymen, för kort, för trång eller möjligen för uppklädd för de kommande händelserna som så småningom ska fylla boken? Han lever i ett framförhandlat beroende, men med en god självkänsla.
Rena motsatsen finns i Robert Savianos nya bok "Bacio feroce". (Beställd men inte läst än.) Och vad handlar den om? Ja, efter hans egen presentation vid boksläppet handlar den om de mycket unga mafiosi i förorterna utanför Neapel, i Gomorraland. "Bacio feroce" betyder ungefär "Ond kyss". Den ges rakt på munnen och fungerar som bossens sigill som befäster total lydnad och underkastelse. Maffian rekryterar hela tiden nya ungdomar för att säkra tillväxten. Och de unga har ingenting att förlora, de är fattiga, har förkastat skolan, tror inte på staten. De vill tillhöra något stort, bli någon, inte leva lika uselt som de laglydiga som arbetar för ingenting. De har bråttom "Om du dör vid 99 är du en jubilar, om du dör vid 21 blir du en legendar", heter det. I en blandning av eufori och rädsla lever de nervöst, utanför all kontroll, osynliga. Droghandeln försörjer dem och maffiabossarna förtrycker dem. Självkänslan och risktagandet trimmas med droger.
Först tryggheten i Ishiguros vackra berättelse från den engelska landsbygden. Sedan den onda kyssen och maffians makt över en illusionslös ungdomsgeneration. Två olika världar.
Annagreta
En framåtrörelse, bara så ni vet
Orden har en alldeles egen magi. Just nu kopplas det mesta i ordväg till "post", och då tänker jag inte i första hand på posttraumatiskt stressyndrom eller Postnord utan på lite mera styrketränade uttryck, som postsanning och posterotik. Tillsammans utgör de bevis på en "framåtrörelse".
Thomas Bernhard är inte glad åt denna trend, han är ingen trendputte, ju. För honom är allting posterotiskt, säger han, och man skymtar ett stilla leende. Allt var länge preerotiskt, men är nu post-, säger han, och man spårar en suck. Han har diskuterat detta länge med sin Lebensmensch, som beslutat hålla med. När det gäller nya begrepp ligger hon lågt med protesterna. Hon delar denna hållning med flera människor.
Men så tänker inte alla. Bagarn i Graz är numera ordentligt inloggad på det posterotiska området. Han säger att ordet formligen jäser i honom. Så nu har han ordnat en kvällskurs i posterotik på Das Goldene Horn i Graz, i en svagt belyst lokal strax intill Frauenwelt, ett litet krypin för mogna damer med öppet sinnelag. Där kommer han att gå igenom ett studiematerial som han lånat av en gammal sergeant i Österreichisches Luftwehr, som använt det vid inskolning av rekryter som skulle tjänstgöra under krigsvintern i Kaukasien. Till sin hjälp har bagarn en svårflörtad faster från Südbayern som är specialist på mindfulness.
Än så länge har Bernhard inte anmält sig. Det går rykten att han heller aldrig kommer att göra det. Han har i stället börjat drälla omkring på krogen Zum Alten Post i Wien där han anslutit sig till ett gäng som kallar sig Die Alten Post-Festum-Knaben. De har ockuperat en sal med högt i tak och väggfasta bänkar där de sitter och grämer sig över gamla oförrätter i största allmänhet.
Annagreta
Macchiarini, en yrkesman att acceptera?
Macchiarini har frikänts idag för sina experiment på levande människor i Karolinska Sjukhusets regi..
Metoden var inte prövad på försöksdjur. Men den store kirurgen fick hela sjukhus - inte bara i Stockholm, utan i Barcelona, Florens och en stad i Ryssland - att låta sig förföras att tro på hans idé. Han skröt med ickebefintliga meriter, och dolde sina katastrofala tidigare experiment. Den store kirurgen kom farande med fladdrande rock. Kanske kunde han höja sjukhusets status? Väl där och innesluten i församlingen, övertalade han de sjuka och desperata patienterna att lita på honom.
Kan man döma någon för inkompetens? Bristande etik? Ja, man kan se till att vederbörande inte får utöva det yrke det rör sig om. Men om det sker efteråt, sedan människor dött beroende på denna människas dubiösa etik och sin oförmåga att följa sitt yrkes försiktighetsnormer, var hamnar man då? Då enas man, bortvänd från den inre kompassen, om att det var synd att någon dog, men det var inte Macchiarinis fel, trots att han saknade etiska spärrar och bortsåg från gällande krav på förberedelser.
Annagreta
Thomas Bernhard hemlig CEO på SMHI
Det svenska väderleksbolaget SMHI har haft problem på sista tiden. Detta meddelas idag på den internationella sajten "Hot Weather and Blurry Forecasts". Vädret har inte gått bolagets väg. Leveranserna har hamnat i fel landsdelar och köparna har protesterat. Aktierna har dalat till lägstanivån och bolaget har vinstvarnat. Det har glunkats att bolaget skulle göra stora omorganisationer enligt förslag som konsultfirman "Smile", levererat till en kostnad av 5,3 miljoner kronor. Aktieägarna morrar i höststormen och hotar att sälja, helst då förstås innan aktierna sjunkit för mycket.
Nu uppdagas i morgontidningen "Bästföre" att SMHI under en längre tid låtit sig ledas av en inofficiell CEO som heter Thomas Bernhard och kommer från de nederbördsrika delarna av Österrike där jordskred betraktas som lappri och murmeldjuren upphöjts till väderorakel. Denne Bernhard är ju enligt välunderrättad källa en författare med särskild känsla för låga temperaturer och snålblåst. Hans insatser på bolaget blir nu sannolikt föremål för närmare granskning av medierna, och ryktet förtäljer att Janne Josefsson redan tagit sig an honom i ett kommande Uppdrag granskning. "Vädret är valuta", heter det i TV- trailern inför programmet.
När jag häromdagen sprang på Bernhard - vi är bekanta sen länge - sa han att han var avigt inställd till det mesta, särskilt då till bolagsledningen som läckt om hans inblandning. Själv var han mycket nöjd med sina insatser i de högre luftlagren och tyckte att fler borde söka sig dit för att se vart vinden blåser. Han hade beslutat lämna sin tjänst där han verkat "under cover" och återgå till jordnära betraktelser om livets djupare sanningar på favoritpuben i västra hörnet av Nachtgasse, strax intill slaktarn från Südflandern.
Annagreta
Colm Toibín borde få Nobelpriset!
Jag tror att Colm Toibín får Nobelpriset. Han är en mångsidig författare, en djuping och humorist samtidigt.
Han är irländare.
Han skriver mäktigt och varmt och medverkar i flera ansedda tidskrifter, bl a New York Review of Books.
Han borde väljas idag!
Så det, så!
Annagreta
