bookzoom

Jag är på vippen. säger Bernhard då han meddelar sin snara ankomst till mina kvarter. Vad menar karln, undrar jag i mitt stilla sinne. Vilken då vipp? Vad har hänt? Vad väntar runt mina hörn? Det som först slår mig när jag ser honom komma gående är att han lagt sig till med skägg, en mörk kant runt hakan och en snutt av samma slag under näsan. Kan Bernhard vara uppdaterad, undrar jag i all tysthet.

 

Men det skulle bli mer av den varan. Det visade sig sedan Bernhard kommit på nära håll och satt sig ned att han i realiteten växlat bana. I stället för hans tidigare profession, en till perfektion driven dystopi som i och för sig givit honom rätt många uppdrag genom åren, hade hän förra kvartalet kvalat in som samtidsanalytiker och tagit plats i en think tank på Broadway, med kontor intill den stora börsskylten på fasaden.

 

Han bar nu en kostym av ett italienskt snitt med extremt smala kritstreck både här och där och en tight kavaj med endast en liten knapp knäppt över välmåendet. Hatten var inte den gamla vanliga från Kärnten med fjäder utan nu bar karln en keps i klarrosa och till detta en matchande portfölj i samma färg. O Gud,tänkte jag. Här har det hänt saker.

 

Han var inte längre den som lät frågan komma från en kvinna, utan började direkt berätta om sina uppdrag. Just i dagarna var han rätt upptagen med förhandlingar som gällde försäljning av en stor fin svensk akademi, sa han på direkten. Allt går kinesernas väg, förkunnade han med en röst som lät talpedagogisk. Jinping har länge närt ett gott öga till den svenska smaken. Men han säger sig däremot ha allt snille han behöver redan, därborta i Kina. Kinesbossen har redan köpt halmbocken i Gävle och ser ett slags samband med den senaste akademiska ansträngningen, log Bernhard snett. Nu ska kinesen ta hem det bästa i det västra och sätta ner det i det östra.

 

Thinktanken har än så länge inte så många anställda, sa Bernhard, men intervjuerna har pågått ett tag. Bernhards standin i bolagsstyrelsen är sedan i måndags "förste amanuensen Silvio Berlusconi", mannen som vet hur man ska byta image och när. Det visade sig, sa Bernhard stolt, att Silvio var en baddare på att skapa appar, och nu kör vi apptungt hela vägen. Bernhard säger att han tror att Berlusconi genomgått en metamorfos efter bypassen och beslutat sig för att lämna kvinnorna därhän i sitt nya liv. Han har till på köpet skapat en app för män som heter #taboo och som slår till i solarplexus om man närmar sig en attraktiv kvinna. Innan jag for hit, småler Bernhard, klagade han över att han hade ont i magen.

 

Bernhard hade bråttom för han var på väg till Sveriges Radio för att spela in "nåt i hästväg". Han skulle möta Ernst, sa han. Det var då jag tog mig för pannan och gick å tog en Alvedon. - Säg inte att du ska möta Edward Blom också, frågade jag matt. Det var i det läget som Bernhard svek mig. Han nickade långsamt och gjorde en svag bugning mot väster. Jag tvangs konstatera att det från och med nu inte längre går att begripa sig på Bernhard. Han är för alltid en annan, en ny människa. En ny tid, det är vad vi går till mötes. Annagreta

Det är sedan länge känt att katter har stor betydelse, inte minst inom vetenskapen. Katten tänker klart, ser bra ut och meddelar viktiga saker till omvärlden. Den är också lagom gåtfull. Detta begrep fysikern Anton Schrödinger och satte igång att tänka så kreativt som möjligt. Han hade länge velat illustrera det faktum att en liten kvantpartikel kan vara i olika tillstånd samtidigt. Jaja, det är där katten kommer in. Schrödingers illustration blev nämligen den berömda "Schrödingers katt", en väl vald bild av en katt, som påstods vara både död och levande samtidigt. Ordet dubbelnatur hade fått en ny betydelse, och katten tog steget in i vetenskapen.

 

Sen har det bara rullat på. Nu fokuserar kvantfysikerna på att med hjälp av sina partiklar kunna skapa snabb kommunikation med vrålhemliga koder och oåtkomliga budskap till gagn för säkerheten lite varstans.  Och idag behöver man inte längre ta till en katt för att förstå vad kvantfysiska fenomen handlar om. Inte nu, sedan USA fått en president som perfekt illustrerar just detta ogripbara som svajar hela tiden och gärna växelverkar med yttre faktorer. Hans news är ju bevisligen samtidigt fake news, och hans sanning blir snabbt postsanning.

 

Si där, en vikarie för Schrödingers katt, sålänge det varar.

 

Annagreta

 

Idag mitt på blanka förmiddan kom Bernhard förbi. Han hade bråttom och såg mer härjad än nånsin tidigare. I den jäktade skepnaden dolde sig en ilsken mellaneuropé, en man som irrat och irrat vidare i julvimlet med stigande stresshormoner och ohälsosamma anhopningar av mjölksyra i benen. Jag är sur, hojtande han när han fick se mig. Som om det vore nåt ovanligt, tänkte jag, men jag sa nåt behärskat om att han borde komma in å värma sig en stund  "så får vi tala om saken". Jag kände mig oerhört nöjd med min reaktion.

 

Bernhard hade just mött ett antal damer, sa han. De var alla i övre medelåldern (som är mycket lång) och var upprorisk och uppriven och nästan uppgiven. Ingen av dem var min Lebensmensch, fortsatte han, hon skulle ju ha kommit med buss 1045 via Knutby, Almunge, Vaxholm från Bortre Hybriderna. En hopplös kvinna, numera alltså i förskingringen, väste han. I stället strömmade ur bussen en rad fruntimmer, Frauenzimmer noga räknat, som alla bar på otympliga ointressanta påsar som buktade ut i orimliga proportioner, sa han å suckade i tyngsta laget. Ingen hade den hatt jag lånat ut till min Lebensmensch, ingen hade de storvulna helgdagsbyxor jag köpt åt henne innan hon gav sig ut på sin tacksägelseresa till Bortre Hybriderna. Hon var inte med! ropade han hest. Då jag sakta men säkert undrade vad hon hade att haft att tacka för på dessa gudsförgätna men hyllade öar, ville han först inte svara, utan vände bort ansiktet och sniffade som hade han haft världens snuva. Hon har aldrig berättat det, sa han. Hon har blivit så gåtfull sedan i somras då hon var iväg på en mindfulnesskurs i Salzburg. Hon har försökt finna sig själv och allt det där, fortsatte han och kliade sig ihärdigt men oskickligt i håret till vänster. 

 

Det jag såg framför mig var en drabbad man. Hans lågintensiva berättelse grep mig oerhört, jag såg honom praktiskt taget snabbtyna bort framför mina ögon. Strax innan jag hunnit bjuda honom på en stärkande dryck ur mitt barskåp (egentligen ska innehållet serveras kylt, men en sån här gång kan man bortse från det, tänkte jag ) somnade han och sov genast blytungt, hopsjunken på min gamla vitmålade västerbottenssoffa med tyg från Italien. Jag funderar nu vad som är bäst. Ska jag gå till min granne som är polis eller ska jag invänta uppvaknandet (som jag ändå hoppas ska inträffa)? De läsare som har en lösning på detta problem uppmanas höra av sig omgående. För den rätta (!) lösningen utgår ett pris som för närvarande håller på att utstuderas.

 

Annagreta

 

 

Ordet "troll" har högkonjunktur. Av allt att döma behöver man i dagens obegripliga läge hänvisa till något obegripligt, något att kasta ifrån sig, något avsiktligt mörkt, sprunget ur rymdtiden, något hinsides, -  i allt fler sammanhang. En uppfinning på det språkliga planet, till gagn för det politiska spelet.

 

Men hörni, andra ord är desto mer förbjudna, sedan igår (än så länge bara i Trumps USA). Ordet "mångfald" lär t ex vara absolut förbjudet att använda inom amerikanska folkhälsoinstansen National Institutes of Health. Inte heller orden "vetenskapsbaserad", "transperson" och "foster" får användas. Nu då forskarna t ex ska skriva sina anslagsframställningar ska de akta sig noga för såna begrepp; det kommer att slå tillbaka. Vad är vetenskap värd i sådana sammanhang, ja, överhuvudtaget, tycks Trump fråga sig. En samling nyanställda tjänstemän sägs ha fått i uppgift att scanna inkomna handlingar och ge hals om orden förekommer. Trodde man att nåt sånt skulle hända? Är det alls sant?

 

 

Annagreta

 

 

 

 

Donald Trump visste tidigt hur han skulle mixa framtoningen av guldgosse och proletär för att vinna politisk makt. Och det tog bra. Han hade den klädsamma styrka som pengar ger, och han mixade brat-framtoningen med ett "folkligt" språk med vilket han ideligen sa sig företräda  de utsatta och förbigångna. Den förföriska mixen verkade ny, och skapade den nyfikenhet vi tillmäter nyheter. Resten är redan nu en osannolik historia.

 

Trump har kunnat laborera som solitär, låt vara med en samling disciplar med militär bakgrund, redo att dra skarpt.

Fast det där med ömsesidig beundran verkar inte så populärt i Vita Huset, alla verkar ha en bakdörr öppen.

 

Då är det annorlunda i Svenska Akademien. Där sitter en grupp människor sammansvetsade på livstid och beundrar varandra livet ut. För att orka med detta livslånga projekt tar man ut svängarna i en liten källare med dålig belysning. Där kan de pusta ut till tonerna av begåvat folk, gärna med instrument. Själva förförelsen har man delegerat till en manlig bekant med kopplingar till den kreativa verkligheten utanför källarvalven. Hans metoder är urgamla men tydligen odödliga, så de passar i miljön.

 

Jag frågade Bernhard om han kunde ge nån sammanfattande kommentar till dessa fenomen i tiden. Han sa att han inte kände sig ett dugg sammansvetsad med någon grupp överhuvudtaget och att han alltid druckit sin pilsner i ensamhet. Sedan mumlade han något om Kafka, reste sig och försvann bortmot storskogens bryn intill gläntan där sipporna växer om våren.

 

Annagreta

Förr talade man om dränghumor, det var "drängarna" som fick representera det vulgära. Det lantliga folket utan manschetter tilldelades hemvisten för den gammaldags kvinnosynen och de tillhörande sexistiska skämten och trakasserierna. 

 

Bönderna stämplades som den grupp där det "enkla" och vulgära hörde hemma. Enkelt språk, enkel kvinnosyn.

 

De svenska medierna berättar nu om bevis för en unken kvinnosyn och tillhörande sexövergrepp i den garanterat fina/etablerade världen, en värld vars ord och språk ska styra hur vi andra ska tala och skriva. Somliga klumpiga gossar får inte vara med och leka/skriva längre, medan andra får fortsätta leka/analysera i televisionens reseäventyr med en attrakltiv kvinna vid sin sida.

 

Nu läser jag också om Berlusconi som är på väg tillbaka i den italienska politiken. Hans repertoar när det gäller fula kvinnoaffärer lär vara omfattande, och vissa övergrepp dessutom inte juridiskt utredda ännu. Hans flinande nuna lyser återigen i de stora tidningarna, politikerna tycks tvingade att anamma honom som en faktor att räkna med. 

 

Melania Trump har dekorerat Vita Huset inför julen. Hennes färgskala är svart, sägs det. Hennes man bär de dyraste manchetter man kan tänka sig.

 

Annagreta

Moderna Museets utställning "Manipulera världen" fortsätter hylla Öivind Fahlström, dels genom att visa några av hans egna verk, dels genom att visa några kommenterande/vidarebyggande verk av en rad andra konstnärer. 

 

En provokatör blir ofta intressantast ett tag efteråt. Hens eventuella tankar syns bättre när det gått en tid, då en bakgrund hunnit sätta sig i det allmänna medvetandet. Fahlström såg och stördes av tecknen i efterkrigstidens febriga värld, och han hade ork nog att dra sitt belysande och reagerande strå till stacken. Jag ska inte tolka Fahlström, det gör andra. Men han verkar ha lekt medan han protesterade, och var revolutionär på sitt eget otåliga sätt. Han tydde sig till fågelkvitter, sällskapsspel och musikaliska upptåg, bllder och dramer. Upproret gällde också  formerna.

 

I nedre hallen visas en filmslinga av en gatuprocession. Den är typiskt nog osynkad. Ljudet från de enstaka intervjuer som visas hörs först när kameran hunnit en bit därifrån. Man ser några personer som tågar genom New York bärande på flera ohanterligt stora porträtt av Bob Hope plus ett porträtt av Mao. Det är halvbra fílmat, ryckigt och nonchalant. Kommentarerna är naturligtvis inte grejen, men mixen är absurd, tafatt. Ingenting är professionellt gjort, grejen verkar vara att här pågår en klantig och chanslös protest, mitt i den grå verkligheten - som filmen inte får något grepp om.

 

Utställningen på Moderna heter ju  "Manipulera Världen". Inledningen i den lilla utställningsboken frågar sig "Är världen en spelplan?" Om Fahlström såg det bisarra och teatraliska i världens gång på 60-talet, vad skulle han inte ha sett/gjort idag?

 

Annagreta

 

Det har blivit kvalmigt på Svenska Akademien. En unken källarlukt biter sig fast. Någon har öppnat ett par gistna gluggar som tidigare var stängda och igenbommade. Ut strömmar vittnesmål om det opassande, det brottsliga och det förbjudna, och alla dessa nyöppnade sanningar lägger sig som en smet mitt i finrummet.

 

Vad är bildning? Kommer den av bokläsande? Beror den av bokhyllornas storlek och innehåll, något som ofta brukar sägas då det bränner till om just bildningens bränsle och betydelse. Hur breda och innehållsrika är bokhyllorna nere i kulturprofilens källarvalv?

 

Gapet mellan budskap och verklighet har sällan varit så flagrant. Parollen Snille och Smak lyser stark och högtravande, i ljuset av kandelabrar och kunglighet. Nu kolliderar den identifierande parollen med det sjaskiga livsmönster som pågått och tolererats i dess omedelbara närhet. 

 

Det är som en pjäs av Dario Fo. Han ler säkert lite inåtvänt i sin himmel.

 

Annagreta

 

 

Persbrandt och Wallgren avbildas i dagens tidningar i ett foto av Thron Ullberg.

 

Dessa två har tillsammans skrivit Persbrandts biografi "Så som jag minns det" och den är ingen söndagsskoleläsning. Enligt recensenterna är det fullt fräs framåt, också i logerna. Grovt, skitigt, i en blandning av framgång och nedgång. Rå och utlämnande, inte enbart av det egna livet, han listar ocså offren. Recensionerna spretar; DN tycker att Persbrandt är modig, medan SvD talar om en man med hybris som koketterar med sina erövringar. 

 

Bilden är något helt annat, den andas djupsinne mot en mörk bakgrund. Grensle över en röd pinnstol sitter Persbrandt själv, medan skribenten Wallgren står bakom med högerarmen lutad mot stjärnans vänstra axel. Båda ser in i kameran, de är allvarliga. Ansiktena lyser i dunklet, och likaså händerna. Persbrandts händer faller slappt framåt från stolskarmen, man ser tatueringarna, armbandsuret och det mjuka armbandet. Wallgren visar bara den högra handen, också den syns bra trots dunklet. Det enda som kan avläsas i övrigt är att Wallgren har en ljust mönstrad skjorta som naturligtvis är avspänt öppen. Bilden är stilla.

 

Så präktigt. Så normalt. Så föga avvikande. Ett par snygga karlar, bara. 

 

Intill recensionerna står alltså detta tama, välordnade foto.  En tillrättaläggande bild, som döljer mer än den säger.

 

Annagreta

Konst utan budskap, men hur laddad som helst. Så kunde man sammanfatta Dan Wolgers konst, om du frågar mig. Nu ställer han ut på Bohmans igen och det handlar om mystiska speglar mm. Det är humor, och det är allvar, men utan mening, säger han själv. Så befriande. Vi som häpnat över snåriga kulturartiklar med ambitioner att finna meningen med konsten, här får vi lösa upp våra knutar. Här är en konstnär som ger oss tillfälle till tankar men som inte styr dem.

 

Thomas Bernhard styr inte heller våra tankar nämnvärt. Han har nog med sina egna, faktiskt. De har idag fört honom till Uppsalas södra kvarter där jag själv brukar kvista runt utan större engagemang. Han föser framför sig en mekanism utan namn, kanske en skottkärra, om man kollar noga. Där förvarar han tydligen sina pinaler, som vore de för intressanta att lämna hemma (eller sälja med förlust). Han är upprörd.  För dagen har han bytt ut den magiska hatten med fjädern från Mayerhofen mot en basker med konstnärlig framtoning, och den, baskern alltså, sitter på svaj som vore Bernhard en riktig sång och dansman på fritiden. Skorna har handlaskad sula och vittnar om den tid då han tjänade klöver bortom Brennerpasset, i en by med två sankt bernhardshundar utan koppel. Mina hundar, brukade ägaren kraxa, har varit med i sydtyrolska kriget 1917-18 och blev sedan upptagna i futurismen, så de lever länge. Bernhard brukade hässja hö där mot en brant bergvägg där fönvinden torkade höet på en halvtimme.

 

När han nu är här i trakten och påstås vara upprörd, har jag lagt ut ett bete på Banvägen, en hemlig kod i ett träd, som ska få honom att uppsöka min trädgård och avlämna sina senaste otydliga intryck från kulturlivet i Stockholm där han vistats ett par dagar på sistone. Hans skottkärra får vila en stund under tiden mitt på min gröna planet. Sanningen att säga blev hans rapport kortare än vanligt, han frös väldigt och behövde strängt taget vila ut innan returen tillbaka till bergsmassiven bortom Salzburg. Men han hann berättta om vackra människor i vacker miljö och deras ädla tankar om framtiden, framförda i ett litet källarvalv bortom all ära och redlighet nära slussen medan musik av lugnare slag flödade ut från en osynlig sändare bakom djupa ridåer av god och hälsosam rök.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

Roberto Saviano är en av de italienska journalister som skildrar  livet i landets utsatta områden. Han har nu givit ut en ny bok (Bacio Feroce = Vild kyss) som rakt på sak beskriver hur unga människor i Neapeltrakten successivt slits ner och hamnar i maffians våld. Ingen i den poltiska maktöverheten har brytt sig på länge, fattigdomen syns på långt håll i stadslandskapet, skolgången har blivit lidande. Inget jobb finns att få, och de enda som erbjuder en utkomst är droghandlande mafiosi som mer än gärna rekryterar de unga pojkarna, som är så sugna att komma över "de stora pengarna". De har ju så länge drömt om att få det som bossarna visar upp; snabba bilar, vackra kvinnor och ett gott liv. Ingen tror på  makthavarna, de är sedan länge avförda som helt irrelevanta, ointressanta. Mödrarna oroar sig över sina söners liv.

 

"Den vilda kyssen" är maffiabossens invigningsrit; kyssen sluter en pakt, symboliserar ett totalt maktövertagande som kräver den unges lojalitet in i döden. Adrenalinet flödar och riskerna är legio.

 

Saviano och hans livvakter besökte de här kvarteren i samband med boksläppet i Neapel. Han är själv född i närheten av de kvarter han skildrar och hälsades som en hemvändare av de boende där. Men hans engagerade och insatta arbete är naturligtvis inte populärt bland politiker, och det finns de som ironiserar över hans ekonomiska framgångar. Det stör dem att hans sociala engagemang för de utsatta renderar honom själv ekonomisk säkerhet.

 

Berätttelserna i boken är extremt tydliga, detaljerade och osminkade. Det ska bli intressant att se om boken kommer att översättas till svenska - den napolitanska språkvarianten blir i så fall en utmaning för översättaren. 

 

Annagreta

 

 Ferdinand heter han, den vita älgen som nu gör en rundtur i världens media. Först och främst för han är så stilig. Och nu, sedan hans liv först hotats och sedan räddats av den värmländska allmänheten, har han blivit en internationell svensk goddwillambassadör. Först tyckte nämligen ortsborna i Värmland att han var för argsint och borde avlivas. (Men vem skulle inte bli uppriven och sur om det ideligen kom folk som stod och stirrade på en i timmar.) Och sen startade några ortsbor ett upprop till förmån för älgens överlevnad som fick oerhört många supportrar. Det tog skruv; älgen lever än, och i bland annat Italien är man impad över "svenskarna".

 

 Minst lika positivt laddad är bilden av Janne Andersson, lagledaren för det svenska herrlandslaget som nyss stod rycken mot Italien i Milano. Bilden som visar hur han efter matchen  plockar skräp i omklädningsrummet har gått runt i italienska media och gjort honom till en hjälte och ett strålande exempel på en modest och ödmjuk ledargestalt. De ´ítalienska lagledarna skulle knappast komma på tanken att plocka upp nåt skräp efter spelarna, så den där svensken hyllas nu överallt där sport diskuteras. 

 

Lite roligt, faktiskt.

 

Annagreta

• 

 

 

 

 

Otaliga reaktioner på fotbollsfadäsen speglas på förstasidorna i Italienska tidningar idag. Matteo Salvini, Lega Nords ledare, lägger skulden på invandrarna (!) och menar att deras ungdomar upptar alltför stor plats på träningsplanerna i Italien. "Våra ungdomar får stå tillbaka" säger den invandringsfientliga politikern som förklaring till den snöpliga fotbollsförlusten. Svarar på detta gör många, bla a den tidigare premiärministern Matteo Renzi som ¨kallar Salvini för "schakal" och påminner om den etniska mångfalden i många landslag som tidigare vunnit VM.

 

En satirtidning skriver att Salvini troligen också menar att IKEA trängt ut alla italienska möbler ur de italienska hemmen....

 

Ag

 

Klockan är nu 18.30 måndag kväll. Gianluigi Buffon, Italiens lagkapten och målvakt, lägger ut texten i italiensk TV och säger att nu måste Italien vinna, bara. Det får inte bli som 1958 då Italien åkte ur. Det var en nationell katastrof. Han är 39 år och det kan vara hans sista stora utmaning på plan. Han bär hela ansvaret, så framställs det, och han säger inte emot. Biter ihop. 

 

Alla andra bryr sig också. Engagemanget hörs världsvida. CNN roar sig pillimariskt med att säga att Italien faktiskt - mot alla odds - kan förlora. Man tänker sig kanske att lilla kaxiga Sverigelaget är som musen som röt eller liknande. Italienska tidningar är naturligtvis fulla med analyser, de skriver att en av spelarna fick näsan knäckt här i matchen i Sverige, och han ska spela med mask för ansiktet i kväll. En annan italiensk spelare har blivit uthängd i italienska tidningar i helgen för att han filmade grovt i Sverigematchen - bildbeviset är plågsamt tydligt och finns på youtube. Den killen lär inte vara populär just nu. Mediakontrollen är stenhård, och hyllningarna saknar gränser när det går bra. Italien har två morgontidningar om enbart sport, dvs mycket fotboll. Är du politiker och har cash, varför inte köpa ett fotbollslag? Det gjorde Berlusconi.

 

I ytterområdena i Rom spelar småpojkarna fotboll på bakgårdarna; en boll kan alltid ordnas, och dyrbarare attiraljer behövs inte. De italienska fotbollsstjärnorna har ofta börjat sin träning i anspråkslösa miljöer.  

 

Annagreta

 

 

Jag har varit i Luxemburg. Det finns stora banker där, och en djup klyfta mitt i alltihop med allsköns växlighet. Inte visste jag då att dessa två faktorer på sätt och vis sammanfattar vad som pågår där, nämligen en serie transaktioner, transfereringar, transporter och transkriptioner. På sista tiden har man dessutom noterat en ökande transpiration.

 

Växtklimatet är tydligen gynnsamt där. Allt man planterar gror nämligen, och överlever, ja, det kan tlll och med frodas. Det finns folk som åker dit och planterar i upphöjda såbäddar, som är lätta att nå utan att man behöver kröka ryggen, och som smälter in i omgivningen. Dessutom tillhandahåller Luxemburg ett antal diskreta plantvårdare som med van hand ser över plantorna. Ägarna ska inte ska behöva oroa sig. 

 

Klyftan mitt i stan skapar rika tillfällen till andhämtning. Nu på sistone har några såbäddsentusiaster dumpit ner i Luxemburg och beordrat att få se sina odlingar samtidigt som de flåsat betänkligt vilket har skapat viss oro. Süddeutsche Zeitung har köpt en lägenhet intill en av odlingarna. Den lokala Das Tageblatt följer utvecklingen och har lyckats inbädda två reportrar. 

 

Annagreta

 

Det har bara gått två dagar sedan Bernhard gjorde entré på Twitter. Han fick genast flera tusen följare, inklusive en robot skapad av Max Tegmark. Roboten är bredbent och har en artificiell hjärnsubstans som mjukvara.

 

Den här roboten heter Rickard, är en och åtti lång och säger sig må bra. Han tjänstgör dagtid på CERN i Geneve där han söker efter kvarkar och uppmäter fotoner mellan 9 och 5, och nattetid jobbar han på ett äldreboende nära den franska gränsen, ett närområde där man måste klara 4 språk för att få jobba; franska, engelska, italienska och schwitzerdeutsch. Där förser han de gamla med nallar och tilltalar dem med en sjungande altröst medan han nickar och gungar fram och tillbaka på tårna precis som de överordnade brukar göra då de har något viktigt att förmedla. 

 

Max Tegmark säger att han har fler robotar på gång, mer förfinade och kraftigare, och de ska alla så småningom förmedla kärlek och allt det där vi väntar på. Han tror att de på sikt kan förändra världen, stämma i bäcken när det är fara å färde och ta ner somliga potentater från de troner de sitter på i nuläget, alternativt mata in klokare algoritmer i deras mjukvaror. Bernhard konstaterar surt att det brådskar med såna åtgärder, oavsett vilka ekvationer som aktiveras. Han skriver också att han känner flera dumbommar där såna åtgärder dessvärre riskerar att komma alldeles för sent. Tegmarks kollegor på MIT arbetar hursomhelst till sent på kvällarna med att skapa nästa generation i det artificiella intelligenspanoramat. Bernhard har efter långt och moget övervägande beslutat stötta det arbetet och levererar därför varje eftermiddag femton portioner Knödeln mit Kalbfleisch till MITs digitalfysikavdelning. Han köper dem från en firma i Boston som ägs av en Helga Hofstädterberg, geb. Grosswurm,  en dam som tidigare förekom i Bernhards ungdom på den tiden då han  brukade äta Wienerschnitzel mit Knödeln hemma hos hennes föräldrar och låtsades vara en positiv ung man.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

   

Du påverkar mig, Laszlo, med din bok "Seiobo Där Nere". Jag läser och klänger mellan raderna, sätter mig hjälpligt in i dina intrikata meningar som gungar fram och tillbaka, jag sveps iväg mellan sanning och lögn, himmel och hav eller åtminstone lite regn medan det blåser hårt och skoningslöst över de slätter där du vistas bland gamla sägner och bibliska historier.

 

Följderna låter inte vänta på sig. Jag kan inte längre sätta punkt, det tar emot att kommatera, men fortfarande klarar jag av ett och annat tankestreck om jag anstränger mig till det yttersta trots att jag i sådana lägen genast får kramp i mitt högerbens vadmuskel som har ett latinskt namn som säkert slutar på -is vulgaris men det gör detsamma för jag har ändå fastnat i det Krasznahorkaiska garnet som leder till en lång historia utan slut i mina gamla soffkuddar. När jag nu som i dag vill spendera en eller annan timma i ditt abstrakta hägn, kära Laszlo, tar det inte direkt emot men det drar heller inte med en enorm styrka í riktning mot dig, kära Laszlo, i stället känner jag en osäkerhet som i kultursammanhang brukas anses tidsenlig, som en mätare på min egen inneboende tvekan för vad som går för sig medan man väntar på bättre tider och vad man kan ägna sig åt medan alla i bekantskapskretsen anar det värsta. Man kan då, säger Laszlo, låtsas som det regnar vilket inte är särskilt svårt alls med tanke på hur det öser ner i de trakter där jag sitter och tar för mig av Laszlos texter, ett regn som helt enkelt måste vara Laszlos favoritväder, ett behagligt hinder för förströelser utomhus och en oemotståndlig invit till mera torrlagda och rofyllda djupdykningar i gamla knepiga dramer som hänger löst i verklighetens garn men säkerligen är desto fastare förankrade i ohotade intellektuella sammanhang.

 

Annagreta

Motsatserna i litteraturen slår till ibland. Jag kollar just nu in två mycket olika böcker. Den ena är "Återstoden av dagen", ett av nobelpristagaren Ishiguros mest kända verk. Det är en vacker roman, en vacker text. Jag har ännu inte hunnit så långt i boken. Men det märks genast att det här är en märkvärdig berättelse. Språket är närmast perfekt, med en gammaldags touch, det flyter lugnt och elegant. Bokens jag är den tjänande anden, butlern som underkastar sig herrns vilja och är beredd att göra allt för den överordnade. Han känner stort ansvar. Han är ett under av finkänslighet, och överväger noga när och var saker och ting kan dryftas, när det rätta ögonblicket infinner sig för att ta upp just den och den frågan med herrn. Maximal hänsyn. Samtidigt anlägger han en kritisk blick på sig själv, bl a på den egna klädseln; är den inte för fin, den här kostymen, för kort, för trång eller möjligen för uppklädd för de kommande händelserna som så småningom ska fylla  boken? Han lever i ett framförhandlat beroende, men med en god självkänsla. 

 

Rena motsatsen finns i Robert Savianos nya bok "Bacio feroce". (Beställd men inte läst än.) Och vad handlar den om? Ja, efter hans egen presentation vid boksläppet handlar den om de mycket unga mafiosi i förorterna utanför Neapel, i Gomorraland. "Bacio feroce" betyder ungefär "Ond kyss". Den ges rakt på munnen och fungerar som bossens sigill som befäster total lydnad och underkastelse. Maffian rekryterar hela tiden nya ungdomar för att säkra tillväxten. Och de unga har ingenting att förlora, de är fattiga, har förkastat skolan, tror inte på staten. De vill tillhöra något stort, bli någon, inte leva lika uselt som de laglydiga som arbetar för ingenting. De har bråttom "Om du dör vid 99 är du en jubilar, om du dör vid 21 blir du en legendar", heter det. I en blandning av eufori och rädsla lever de nervöst, utanför all kontroll, osynliga. Droghandeln försörjer dem och maffiabossarna förtrycker dem. Självkänslan och risktagandet trimmas med droger.

 

Först tryggheten i Ishiguros vackra berättelse från den engelska landsbygden. Sedan den onda kyssen och maffians makt över en illusionslös ungdomsgeneration. Två olika världar.

 

Annagreta

 

Orden har en alldeles egen magi. Just nu kopplas det mesta i ordväg  till "post", och då tänker jag inte i första hand på posttraumatiskt stressyndrom eller Postnord utan på lite mera styrketränade uttryck, som postsanning och posterotik. Tillsammans utgör de bevis på en "framåtrörelse". 

 

Thomas Bernhard är inte glad åt denna trend, han är ingen trendputte, ju. För honom är allting posterotiskt, säger han, och man skymtar ett stilla leende. Allt var länge preerotiskt, men är nu post-, säger han, och man spårar en suck. Han har diskuterat detta länge med sin Lebensmensch, som beslutat hålla med. När det  gäller nya begrepp ligger hon lågt med protesterna. Hon delar denna hållning med flera människor.

 

Men så tänker inte alla. Bagarn i Graz är numera ordentligt inloggad på det posterotiska området. Han säger att ordet formligen jäser i honom. Så nu har han ordnat en kvällskurs i posterotik på Das Goldene Horn i Graz, i en svagt belyst lokal strax intill Frauenwelt, ett litet krypin för mogna damer med öppet sinnelag. Där kommer han att gå igenom ett studiematerial som han lånat av en gammal sergeant i Österreichisches Luftwehr, som använt det vid inskolning av rekryter som skulle tjänstgöra under krigsvintern i Kaukasien. Till sin hjälp har bagarn en svårflörtad faster från Südbayern som är specialist på mindfulness.

 

Än så länge har Bernhard inte anmält sig. Det går rykten att han heller aldrig kommer att göra det. Han har i stället börjat drälla omkring på krogen Zum Alten Post i Wien där han anslutit sig till ett gäng som kallar sig Die Alten Post-Festum-Knaben. De har ockuperat en sal med högt i tak och väggfasta bänkar där de sitter och grämer sig över gamla oförrätter i största allmänhet.

 

Annagreta