Dystra budskap hopar sig
Hur dystert kan det bli? Kan det komma fler ödesdigra nyheter på en dag än det kommit idag? Greklands parlament har visat sig inkludera ett antal fascister med kriminell repertoar, Italiens regering väntas krackelera på onsdag, nu sedan Berlusconi spelat ut sitt sista (?) kort, och Portugals ungdomar flyr landet där var femte vuxen är arbetslös.
I USA ser Obamacare ut att gå i stöpet, så i morgon stannar antagligen USAs federalt finansierade arbetsplatser. I Syrien fortsätter dödandet medan världen diskuterar gasförråd, och miljontals flyktingar kastar sig ut från sina beskjutna bostäder för att söka sin tillflykt där det möjligen går att överleva. Kina väntar på en förödande tyfon som kommer att dra in från havet, och i Nigeria sköts 50 studenter av en galning. I Ryssland tar man i med hårdhandskarna mot den fängslade medlemmen i Pussy Riot och drar åt snaran runt "otrogna" journalister ochandra störande element. Ovanligt många bomber sprängdes i Bagdad. I Sverige har vi hittat fler register över romer, upprättade av "etiskt skolade" poliser och tjänstemän, och i Ungern är det allt fler bruna skjortor som gäller.
IPCC har presenterat sin senaste klimatprognos, nu med större säkerhet än någonsin tidigare. Vattnet kommer att stiga, alldeles för mycket, överallt. Och man vet varför.
Ja, ursäkta, det blev bara för mycket för en vanlig mediakonsument. Det hjälper inte att läsa att Vaticanen beslutat helgonförklara två tidigare påvar.
Annagreta
Thomas Bernhard har ett register
Det har kommit till min kännedom att Thomas Bernhard har ett register. Han har upprättat det själv i total hemlighet, och det omfattar enligt vad han idag erkänner, representanter för polismakten. Dem det gäller utövar sin makt i ett platt och, sägs det, fryntligt landskap i norra Europa där vildsvin härjar, rågen väller fram och maten är närande. Just där har Bernhard tvingats slå sig ned för en tid, av omständigheter som han inte rår över. Till all lycka har han med sig sin Lebensmensch.
Bernhard har ofta låtit förstå att han inte imponeras av poliser. Egentligen borde detta meddelas på ett starkare sätt än så. Bara att se en av dem gör honom nämligen aggressiv, och ibland får han till och med olika sjukliga anfall och blir vit i ansiktet under femton minuter, särskilt om han tvingats vistas i närheten av en av dem en längre stund. För att undvika dessa symtom kom han på en inte alltför ovanlig idé. Ett register, tänkte han, och insåg att ett register vore lösningen, förutsatt att det också omfattade vederbörandes rörelser i geografin. Så nu har han lagt upp ett register minsann, ett register med ett nytt listigt GPS-system som hela tiden lokaliserar allihopa och kan därför undvika att möta så gott som alla poliser som finns, och de flesta har han ju "korn" på.
Sedan han skaffat sig detta mår han rätt bra, även om själva vetskapen om polisernas existens i sagda trakt ibland brukar störa hans nattsömn. Då detta inträffar brukar han först ta sig ett glas Riesling (spätlese) och sedan kalla på sin Lebensmensch som får klinka loss på pianot, gärna en liten trudelutt av Rachmanninoff, eftersom han uppfattar Rachmanninoff som representant för ett stort avstånd till polismakten. När hon spelat en stund brukar Bernhard somna helt stilla och till på köpet inte minnas något av det skedda morgonen därpå. Han förvarar än så länge registret i sin dator, kan jag avslöja, och koden som jag till slut fick honom att avslöja för mig mot ett löfte att alltid försvara honom är Uni-form-makt.
Annagreta
Hamlet, hej och hå
Ja, så var det då dags för Hamlet på Uppsala Stadsteater. Fullsatt premiärsalong. Några har läst eller sett Hamlet tidigare, så de är förberedda på handlingen. Jag hade några år mellan läsningen och gårdagen men hade sett en variant på TV.
När jag sedan läser Lars Rings recension idag, dagen efter premiären, sjunker mitt självförtroende. Jag tumlar ut och undrar vad jag har sett. Fylls jag av vrede över världens enfald? Har jag sett den stora sorgen? Är jag uppfylld av att ha sett en intellektuellt omskakande föreställning? Hej och hå. Pjäsen var säkert bra, det står ju i tidningen. Jag har bara inte fattat det, där och då, i salongen, den fullsatta salongen.
Det som stör mig är den vildsinta sönderbrytningen av pjäsmomenten. Jag anar en stressad regissör bakom alltihopa, en regissör som vill lägga in så mycket nutidsstoff som möjligt i pjäsen, och som tror att vi får ut mer av den då, eller att det pryder teatern att "här vågar man ta ut svängarna". Ja, se det där med image i en värld full av utmaningar!
Hamlet i Uppsala lever i nutid, kanske i USA, var det nån som skrev. Vi förväntas känna igen oss i dagens internationella maktspel. Det låter inte så svårt. Eller?
Men greppen är kalejdoskopiska, brutna och framkastade. Om man i salongen ska förstå att de flyttbara glasväggarna på scenen avgränsar dem som har makt från dem som saknar sådan så vill det till att upplägget är tydligt. Kanske hade jag förstått det partiet bättre och fått ut mer av det om inte skådespelarna tvingats kränga sig fram coh tillbaka mellan glasväggarna som dessutom förflyttades hela tiden. Bra tanke blev utan beräknad effekt. Och personbesättningen är labil till kön och mentalitet. Ofelia blir plötsligt en man. Hamlets medspelare bär plötsligt rymddräkter. I andra akten tycks alla simma på scenen, sen drunknar Ofelia och till sist tar man till brösttoner, några oväntat högtidliga fredsgynnande fraser påpassligt förstärkta med mikrofon, svart kostym och allt. Det ska vara citat ur Barack Obamas fredspristacktal, står det i en tidigare förhandsgrej i DN.
Alla har inte läst Hamlet. Mitt råd är att ska ni se föreställningen, läs åtminstone på innan ni går. Man får ut mer då. Det kan kanske vara roligt att skratta åt olika lösningar på scener som i gammal tappning var självsäkert stiliserade och nu blir forcerat kitschiga. Men framför allt kan man reagera på hur innehållet tillvaratas i de långsökta moderniseringarna.
Det finns ju fantastiska gyllene ord och bevingade fraser i Shakespeares text, och de har också oftast moderniserats i Uppsalavarianten. Handlingens alla finesser och människokunskap skymtar naturligtvis, som svek, lögner, sorg. Jag gillar två saker; att moderniteten, om man nu bestämt sig för den tidsmiljön, skymtar i form av två gamla bilvrak (atmosfärskapande - som inte behöver röra på sig - men som flyttar fram handlingen ordlöst 420 år) och att man arbetar så proffsigt med ljudeffekterna. Svårare då att duellen sker mellan två motorcykelförare som försöker förgöra varandra, ja, stökigt blir det, och visuellt rörigt. Hamlet, spelad av Jakob Hultcrantz Hansson, är både vig och sorgsen på rätt ställe, och han ser bra ut och textar väl. Ingen skugga på honom.
Annagreta
Thomas Bernhard blev våt om fötterna
Det värsta med hösten var, enligt Thomas Bernhard, vätan. Varför detta övermått, brukade han säga. Varför detta skval och denna dimma? Till råga på allt brukade hans Lebensmensch alltid hitta på nåt som behövde göras, nåt som hörde hösten till och som krävde en omedelbar närkontakt med denna väta; rensa stuprännorna, hämta in dillen, kärra bort nedfallna äpplen och spada om jorden i potatislandet. Han brukade inte höra på det örat till att börja med, men efter tre veckors tjat - ja han menade att hon som annars var så lågmäld faktiskt tjatade då hösten kom - brukade han försöka dra på sig ett par oerhört motbjudande stövlar och gå ut för att göra henne till lags. Han brukade börja med dillen, som inte erbjöd så stor ansträngning, för att sedan successivt öka sin bedrövelse genom att med fast blick och onaturligt spända muskler samla ihop de vedervärdiga äpplena.
När det sedan kom till stuprännorna brukade han tänka på presidenten. Med uppbådande av sina mest avsomnade krafter brukade han tänka att det var presidenten han rensade bort.
Hösten var annars en tid då Bernhard kom loss, i rent mental och geografisk mening alltså. Han kunde plötsligt ta bussen ut till Graz, där han tog sig en öl och njöt av att sitta och avsky alla som gick förbi hans Bierstube. Han fann alla Grazbor ointelligenta, med undantag för en sjuklig släkting som han då och då uthärdade att möta och tala med. Det var en man som egentligen inte stod ut med Bernhard men vars mentalitet inkluderade drag av masochism.
Bernhard brukade ibland skriva ned sina iakttagelser i Graz. Han såg ingen anledning att skona den förfärliga staden, möjligen dock med undantag av dess öl. Det förhöll sig nämligen så att Graz (och dess öl) stimulerade hans kreativitet. Det rann till där, brukade han tänka. De ohyggligt torftiga gamla småborgerliga fasaderna, de gräsliga duvorna och de feta damerna som krånglade sig fram mellan bilarna, nog behövde de fästas på papper, alltid, tänkte han. Ingenting gjorde sig förtjämt av en positiv anmärkning. Han blev ju strängt taget aldrig på gott humör, särskilt inte i Graz. När kom hem därifrån, brukade hans Lebensmensch aldrig våga sig på nåt förslag om nåt göromål eller nån liten utflykt, inte ens en bön om att han skulle hämta in dill vågade hon sig på. Nä, hon höll tillbaka allt, såg på honom direkt att idag, idag är det inte värt att börja prata. Hon fick uppbåda allt sitt moderliga förstånd för att fortsätta att serva honom, och hon kände ödets nerkylda vinddrag gå genom de två rummen.
Nån enstaka gång vid dessa tillfällen slog han på radion för att höra vad som hänt i politiken, och då han hört på det pratet en stund brukade han be om ett stort glas Slivovice som han direkt hällde i sig som om det gällt att släcka en eld. Lebensmenschan brukade också ta sig ett glas vid de tillfällena, för att lättare se tiden an med österrikisk tillförsikt.
Annagreta
Tack, Tom Alandh
Tom Alandh har protesterat. Han ogillar skarpt bilden av Monica Zs nu avlidna pappa i filmen om dottern. Filmen porträtterar pappan som en självisk buse, medan Tom Alandh som kände honom beskriver honom som kärleksfull och stöttande.
Frågan är: Hur stora friheter får man ta sig för att skapa en bra film? Peter Birro som skrivit filmens manus vill att friheten ska vara total, han ser det som ett villkor för att få fram en spännande och lockande film. Alandh som själv är svensk dokumentärfilms grand old man, skriver att man måste vara varsam med människor. Och få lär väl ha levt upp till den devisen så väl som just Tom Alandh, som i dokumentär efter dokumentär skildrat den svenska vardagsmänniskan. Tillsammans med fotografen Björn Henriksson har han skrivit historia i reportagekonsten. Nu senast i den uppskattade filmen om Anna Lindh. Det är bra att just han protesterar. Man kan konstatera att han vet vad det handlar om.
Den här litterära friheten syns ju allt oftare i böcker som får stor uppmärksamhet. Inte sällan är det just kommentarer om kända personer som säljer böckerna. Vi vill ju veta hur elakt det skrivs! Vilka hemligheter den skildrade bar på. Det fiffiga är att sådana berättelser kallas romaner, dvs skönlitteratur, och den sköna lögnens konst är ju oangriplig, i princip, alltså. Så det är bekvämt och bra, konstnärlig immunitet räddar, och det visar sig att den räcker långt.
Det kan vara svårt att separera ut de beskrivningar som verkligen är ärekränkande. Förlagen brukar ta in jurister att läsa manus innan böckerna ges ut. I filmens värld kanske också. På så vis balanserar man på den kända vassa eggen. Kanske behålls ändå det mest säljande påhoppet. De som drabbas får betala.
Så tack, Tom Alandh. Hoppas ditt inlägg får effekt.
Annagreta
PRbyrån Ketchum bakom Putins brev
Bakom den smarta artikeln i New York Times ligger den gigantiska PRbyrån Ketchum som sedan länge samarbetar med Moskva - där de har ett kontor. De tar bra betalt, och brukar vinna priser i sin bransch.
Det skulle förklara varför tonen är så olik den som brukar prägla president Putins utspel. Smart och överraskande, inställsam om man så vill.
Samspelet mellan politiker och PRbyråer eller s k Spindoctors är allt intimare. En liten skuggregering bakom hörnet med bra betalda PRkonsulter, och makten är din. Och särskilt lyckat måste det kännas när utspelet sker på motståndarens egen planhalva. Ju fräckare desto bättre.
Annagreta
Göran Hägg - - - hursa?
Det var en gång en debattör som gärna skrev historiska böcker, eller var det så att han först skrev böcker och sen blev debattör, kanske. Han hade gärna åsikter, och passade därför väl in i TVs soffhörnor, både här och där. Han kommenterade ofta, eftersom det var meningen att han skulle kommentera då han satt i sofforna i TVrutan. Han tyckte om att vara spetsig.
Nu har han väckt vårt intresse - det kanske inte var på topp innan. Han har något emot kvinnliga ministrar. Han ansåg nämligen, av hans spetsiga kommentar att döma, att kvinnliga ministrar saknar betydelse, och att det därför varit särskilt olämpligt att de fått i uppgift att vinka av President Obama vid Air Force One. De hade spritt ett löjets skimmer över hela avvinkningen, så tycktes han mena. Deras närvaro hade sänkt Sveriges anseende, om man drar ut det hela till klartext.
Mot detta morrade Axén Olin, momentant, tack för det. Vi andra får morra i vår enskildhet eller i större eller mindre grupper. Det spelar ingen roll hur vi morrar, men hur skulle vi kunna låta bli?
Annagreta
Thomas Bernhard i min dimma
Jag tror att Thomas Bernhard älskade dimma. Detta trots att den är genomlysningens och avslöjandets motsats. Bernhard kunde såvitt jag förstår ta en paus, också från sina mest inbitna vanor. Också en kritisk och arg människa måste ladda batterierna, och det görs med fördel genom att låta dimman lägga sig över alla landskap, såväl det inre som det yttre.
Annars hade han ju ingenting emot att avslöja saker. Han var ju expert på det. Här hade han säkert sett det fula längre fram på dagen, retat sig på att äpplena faller ned och att grannens hund passerar min fågelbogran varje morgon och kissar på den. Han skulle ha sett misstagen i mina planer, upptäckt mitt ogräs och grävt fram mina ynkliga potatisar.
Han skulle ha läst min och Ullas blogg och tyckt att, joföralldel, skriva kan dom ju, men se innehållet! Jaga genom olika böcker och teaterpjäser, dregla över rollprestationer och personifikationer i böckerna, det för ingen stans, skulle han ha fnyst medan han åt Lebensmenschans nylagade Eisbein mit Sauerkraut, en rätt som han brukade äta med en noggrannhet som endast tillkommer den som har ett gott samvete. Sen skulle han ha erkänt att han alltid läste vår blogg, - ett faktum som genast gör honom mera mänsklig, om du frågar mig. Ibland, då andan faller, som man säger, på, brukar jag känna mig lite hämmad av att veta att denna kritiker ständigt studerar mina verb, mina participer och kommatecken, och då brukar jag gå in i den egosvaga dimman en stund för att sedan med friskt mod, själsligt utvilad, kasta ur mig såna här rader.
Annagreta
Observatoriemuseets höst
En symbol för naturvetenskapens historia ser ut att snart vara överlämnad åt marknadskrafterna. Det gäller Observatoriemuseet på Norrmalm i Stockholm, KVAs ärevördiga klenod som representerar sekler av akademiens betydelse för kunskapernas framväxt.
Observatoriet är idag ett uppskattat litet vetenskapshistoriskt museum och platsen för mångas möten med astronomin och andra naturvetenskapers utmaningar. Skolklasser och lärare har också efter beställning kunnat besöka museet och fått intressanta och uppskattade inblickar i naturvetenskapliga gåtor och upptäckter. Det hela har kostat pengar, och nu föreslår styrelsen att KVA ska avsluta hela denna sin egen aktivitet med såväl museet som skolbesöken och satsa på uthyrning av lokalerna.
Snart kommer KVA att hålla sammanträde. Det blir intressant att höra vad man beslutar där i ärendet. Ska man släppa taget om vad som sker i den gamla klenoden eller ska man välja att sätta ned den akademiska foten? KVA har säkert ledamöter som inte vill ge upp så lätt. Att få ett brett engagemang för en vettig fortsättning av museets vardagsverksamhet bör inte vara svårt. Alternativet blir ett tydligt synligt fattigdomsbevis, som ser ut att ha uppkommit genom en missklädsam axelryckning.
Annagreta
Den alltid aktuelle Thomas Bernhard
Igår hamnade han på DN:s förstasida och det förvånar förstås inte den som drabbats av Bernhardismen. Han är alltid aktuell och jag håller med Bodil Malmsten: det går inte en dag utan att jag tänker på honom.
Som nu med den intrikata diskussionen om Lundsberg. Jag säger bara: läs Thomas Bernhard! Han har ockå gått i internatskola. I den självbiografiska romanen "Orsaken. En antydan" berättar han om sin skoltid i Salzburg och vem kan vara mer lämpad än Bernhard när det gäller att dissekera gruppdynamiken i den typen av sammanhang?
Tiden var visserligen en annan, men strukturer och människor förändras inte så snabbt. Den skola som Bernhard skickas till drivs under det tidiga 40-talet med nazistiska förtecken. Efter 1945 är regimen katolsk och för Bernhard är skillnaden inte så stor. Disciplin och pennalism frodas utmärkt i båda systemen.
Nu ska ju Lundsberg öppnas igen på måndag och jag kommer att tänka på det så kallade Norrmalmstorgs-syndromet, där gisslan spontant och helhjärtat tydde sig till förövarna. Inte alla älskar sina förtryckare och Johan Rabaeus är tacksam att han kom ur skolan med livet i behåll. Men många är uppenbarligen beredda att låta sina barn fortsätta skolgången på denna skola. Trots det skamfilade ryktet och under de osäkra förhållanden som troligen följer med överklaganden och utredningar i olika instanser framöver.
Thomas Bernhard är ingen självplågare. Han avtäcker och går vidare.
Ulla
En skådespelerskas fördjupning av Woody Allens text
Hon är inte nöjd trots alla rikedomar. Hennes eget förnamn duger inte, hennes son håller inte måttet och hennes svåger är inte fin nog. Jasmine är kvinnan som står i centrum i Blue Jasmine, Woody Allens film om livets lockelser och bedräglighet. Kate Blanchett gör en fenomenal rollprestation. Man undrar: vad skulle lille Woody ha fått för film med en annan skådespelerska?
Det är säkert en balanskonst att gestalta en människa som säger vardagsspydigheter och plattityder. Antingen ska det bli komiskt, som så ofta i Woody Allens filmer, eller också får spelet djupna och visa en drabbande relationstragik - som sker i Blue Jasmine. Det kunde också i den här filmen ha blivit mera skratt och mera yta, men det tillåter inte Kate B som tolkar rollen med stor kunskap och inlevelse.
Klyftan mellan det glamorösa livet och det "vanliga" öppnar sig; kontrasterna byggs mellan en liten vanlig tjej som lever ett medelsvenssonliv med en "vanlig" man (som har ett hyfsat explosivt humör) och den stiliga damen som lever ett lyxigt liv, tills det brister, allt rasar och fallhöjden bara ökar. Kate B är den förmögna och högdragna som allt eftersom mörkret tätnar runt henne försöker dryga ut sin självkänsla med droger och alkohol. Det låter banalt, men är det inte, främst tack vare Kate B:s fenomenala rolltolkning. Hon kommer säkert att sopa golvet med konkurrenterna vid nästa Oscarsutdelning.
Man känner föralldel igen Woody Allen, dialogen är utmejslad, både urbant kvick, rätt burdus och charmerande. Fokus ligger på de kvinnliga rollerna. Det är dem han sysslar med. Man kan undra varför han så sällan ägnar männen mer än ett förstrött intresse? Men samarbeta med damer det verkar han kunna. I Blue Jasmine har det blivit ett lyckat resultat. Gå och se den.
Annagreta
