Västerbotten & Vittran
Stridsyxekulturen är svårt att uttala, säger en eftertänksam Bernhard som dykt upp såhär i mellandagarna. Han har studerat kultursidorna i bladen en längre tid och blivit väldigt trött och härjad på kuppen. Han har svarta ringar runt ögonen av sömnbristen (artiklarna är långa så här års, i samklang med dagarna). Vissa kulturella ord kan han inte uttala, säger han. Han har gått och lagt sig en stund på gamsoffan.
Sanningen är att Bernhard protesterar ovanligt mycket nu, han är lite surare än vanligt och beter sig ibland som en bortskämd barnunge. Hans nya hangup är "tjatet om vissa geografiska områden", t ex Västerbotten, detta skogbevuxna område fullt av skrönor. Han kan t ex inte med att alla härmar det kantiga Västerbottniska idiomet, (vars nagerst ha du ställt bil´n? Ja ställd han där han bruk stå) och det brutala sättet att tjockt uttala Hjoggböle, P O Enkvists hemtrakters cenralort, som ligger i närheten av den där ostfabriken, som alla tycker är så märkvärdig att ostrackarn måste heta Västerbottensost. Kunde ha hetat det mera näraliggande Burträskarn, och smakat likadant, säger Bernhard.
Och lika illa tycker Bernhard om Torgny Lindgrens överdrivet fjantiga hyllning av pölsan, en maträtt som inte saknas av någon i den alptrakt där Bernhard är född, och inte ger han mycket för det där sneda glaset som Torgny Lindgren låtit stå upprätt på en stubbe hur länge som helst och sedan skrivit en massa påståenden om dess öde som om vi brydde oss. Till detta kommer Sara Lidmans brutala stämma som hördes i Missenträsk - och allt som verkar ha skrämt upp henne så att hon for till Afrika. Senare började hon artikulera överdrivet tydligt (som ingen annan i Västerbotten), vilket bara gjoorde henne intressantare. Det som möjligen gick hem litegrann hos Bernhard var P O Enkvists öppna berättelse om livet; med höjdhoppen och kärleken på kvistfritt furugolv.
Men Västerbotten har också vittran, den vitskimrande danserskan på myren vid vägen till Kovallberget. Bernhard har sett henne, och gillat vad han såg, påstår han, och jag tror honom. Hon ska ha vinkat till honom och dansat och glidit fram över dimman tills hon sakta försvann bakom de tunna magra granarna ner mot sjön där gäddorna väger fem kilo och båtarna dras upp och gistnar över vintern.
Annagreta
Om att hålla sina fingrar borta
För fem år sedan hade det stora bokverket Nationalnyckeln nått styrfart och utgivningen omfattade redan 17 utgåvor. Böckerna hade skapats av ArtDatabanken i ett unikt samarbete mellan forskare , illustratörer, en hängiven redaktion och formgivaren - utsedd i tävling - Lena Eliasson. De visade i detaljer och med fantastiska illustrationer hur floran och faunan ser ut i vårt land och hade fått runt 8000 stående prenumeranter. De såldes dessutom i icke föraktliga antal i bokhandeln. Nationalnyckeln fick Publishingpriset och nominerades i Augustprisets fackbokssektion.
Så kom det till budgettider. Vem satt som lantbruksminister och hade tyngd i frågan om Nationalnyckelns anslag? Jo, Eskil Erlandsson. Vad hände? Jo, han kunde inte hålla fingrarna borta utan beslöt stryka stödet till Nationalnyckeln. Samma fingrar har i dagarna uppmärksammas för annan oönskad aktivitet på helt andra områden.
Sedan ett par år har det gjorts ekonomiskt möjligt att fortsätta utgivningern av NN men luften tycks ha gått ur projektet och endast en - något förenklad - utgåva har sett dagens ljus. Prenumeranterna sitter fortfarande frågande och besvikna och redaktionen är borta ur sammanhanget, medan Eskil Erlandsson i rätten försöker förklara varför han alltid måste aktivera fingrarna i olika sammanhang.
Annagreta
"På Tunn Is" både lekfull och dräpande
Här mina tankar om Anna Petterssons stycke "På Tunn Is" på U-a Stadsteater.
Den är underhållande. Den är oblyg. Den är feministisk. Den är dräpande. Den är intelligent skriven.
Den bygger samman sketcher, den använder filmsekvenser och den bjuder på musikaliska inslag och lite parodisk dans. Somliga sketcher kunde varit längre, de var tillräckligt tankeväckande för att ges mer tid.
Skådespelerskorna hade roligt, och det hade också publiken.
Annagreta
Konst i upphandlingens tid
Kommunens konstkommitté har just upphandlat en konstinstallation till Nya Torget. Under resans gång har historien bevakats i Bladet.
Som vanligt i den byråkratiska branschen behövdes riktlinjer. Kommittéordföranden var mån om sin neutralitet i förhållande till konst, medan andra hade sina linjer klara men valde att ligga lågt- Det nya verket skulle (till slut) visa Sanning och Verklighet, så hette det i upphandlingsunderlaget. . Höjd och bredd på verket angavs inte, dvs så länge installationen/skulpturen (motsv) inte skymde sikten från sammanträdesrummet; där stundtals stadens höjdare samlades för att ta tunga beslut och inte ville ha distraktion i moment av betydelse för bygden.
Sagt å gjort. Efter angiven tid fanns det fyra anbud på bordet. En inte oäven järnskulptur med vinande vimplar, en porträttbyst av stadens stora potentat verksam på trettitalet, tänkt att vara iförd motorcykelhjälm, en mur av sten runt en skogliknande fontän i guld och till sist en abstrakt sak (svårbeskriven, nästan en robot) som tänktes gå runt hela torget i sakta mak "i ett slags perpetuum mobile", förklarade den unge kommittémedlemmen, djärvt externrekryterad från Universitetets klassiska linje. Vimpelförslaget var definitivt det som tog mest fysiskt utrymme i anspråk. Det nådde farligt nära sammanträdesrummets fönster och skulle enligt planen vara regnbågsfärgat, dessutom.
Det vore mig fjärran att ha synpunkter på det konstnärliga innehållet eller - för den delen - graderna av Sanning och Verklighet i förslagen. Det hade man heller inte i konstkommittén, med ett undantag, fru Edvinsson (V), som hela tiden tyckte att roboten var i framkant. Efter en kort diskussion ajournerades beslutsmötet till dagen därpå.
Dagen för beslut kom. Estetiska och andra kvalitetsbedömningar ansågs färdigdiskuterade. Man beslöt följa upphandlingslagen som säger att man tar det billigaste anbudet, annars blir det bara bråk, överklaganden mm, och man får aldrig nånting gjort. Så då valde man porträttbysten med motorcykelhjälmen. Den konstnären hade visserligen aldrig levererat nån byst förut men led heller inte av någon otidsenlig brist på självförtroende. Men han var billigast, med råge.
Den som undrar hur det gick kan fråga Bernhard som åtagit sig att följa upp krångliga upphandlingar i offentliga miljöer. Han har vunnit den positionen efter en tre års lång upphandling som tärde på honom. Jag har hört sägas att han tappat tålamodet och brusat upp i kommunens kafeteria.
Annagreta
Vår nya look - ett plus i galenskapen
Det blåser kallt hemma hos Påven
Att småpåvar bråkar hör till vanligheterna. Men hur är det med stora påvar? Vilar lugnet över dem, eller hamnar de också i luven på varandra?
Ja, i Vatikanen finns faktiskt två påvar och de är inte såta vänner. Det är dels den gamle avsuttne Benedetto (han som gav upp), dels den nyare. dvs Francesco. Och de är inte kontanta, kan man säga. I förgrunden skymtar Francescos PRman, Monsignor Vigano´. Han verkar vara en självständig man som har kul på jobbet.
I våras publicerades Farncescos"intellektuella biografi", skriven av filosofiprofessorn Massimo Borghesi. I anslutning till detta gav Francesco ut en knippe små betraktelser. Allt för att putsa pontifikatets image. Viganó skulle sköta presskontakterna.
Inför pressmötet ville Vigano´att Benedetto skulle skriva några fina rader om Francesco. Efter lång väntan kom svaret; "Det blir ingenting skrivet från mig. Jag har heller inte tid att läsa de där betraktelserna". Snopet. Lång näsa. Då hittade den frustrerade PRavdelningen ett gammalt (hemligstämplat) brev där Benedetto för några år sedan ändå skrivit lite positivt om sin efterträdare, klippte ut det och la till det i releasen.
Var och en kan inse att det inte skulle hålla. Det blev bråk nästa dag. Allt blev uppdagat. Vigano´ ville säga upp sig, men fick inte, för Francesco gillar honom. Så han är kvar.
I dessa dagar fylls skandalerna på. Nu gäller det pengar. Vatikanen har en stor affärsbank, oerhört rika kardinaler och dessutom enorma fasta tillgångar- Och varje år inhöstar Vatikanen vad som brukat kallas Peterspenningen från de trogna ute i världen: pengar avsedda för Vatikanens hjälp till de fattiga och behövande. Det är inga småslantar. I år visade det sig att man behöver se över finanserna. Vatikanens bokslut var nämligen häpnadsväckande dåligt, och det var minst sagt ogenomskinligt vart tillgångarna tagit vägen. Francesco har satt igång räfst och rättarting.
5 medarbetare har redan suspenderats. Av medias rapporter att döma startar nu en rättslig process för att få reda på vad som hänt. Molnen hopar sig över Vatikanen, ännu en gång.
Annagreta
Pietro Bartolo, Lampedusas läkare
Många år var Pietro Bartolo läkare på Lampedusa. För honom var flyktingarna individer, som han betraktade och behandlade som medmänniskor.
Partito Democratico upptäckte honom i fjol, och värvade honom - och så småningom valdes han in i Europaparlamentet. Där är han nu. Pietro Bartolo blir - mot bakgrund av hans långa erfarenhet av migranters verklighet - ofta intervjuad av italienska tidningar. Han talar om sorgen över vår tids inhumana utveckling.
Kolla på hans ansikte.
Annagreta
Dansa fram din avhandling, vetja
Nu har dansen trängt in i vetenskapen, på riktigt. Ska du händelsevis doktorera i någon av naturvetenskaperna så kan du numera dansa fram din avhandling. Och tävla med din prestation inför ett nät av jurymedlemmar som kommer att döma efter tre kriterier: 1) Innehåll, 2) dansförmåga och 3) kombinationen av dessa båda. Upphovsmannen -kvinnan måste själv dansa, dock inte nödvändigtvis ensam, och man får inte inkludera någon skrift. Inga projicerade data, inga siffror.
Det är tidskriften Science som ordnar tävlingen med stöd från sin moderkaka AAAS (American Association for the Advancement of Science), mest känd over here för de årliga forskningsinformerande konferenserna dit journalister och annat vetenskapssuget folk åker och sniffar runt bland nyheterna.
Denna humanisering - för att inte säga estetisering - av vetenskapen måste välkomnas. Inlämning av tävlingsbidraget ska ske senast i januari 2020. Vinnaren får äran och 1000 dollar. Förr hade man åtminstone i Sverige alltid med en tredje opponent vid disputationen, och hans/hennes uppdrag var att presentera nya, gärna humoristiska vinklar på det framlagda arbetet. Tanken var att ett skämt skulle kunna lätta upp den strikta proceduren - i så fall en Gudi behaglig gärning. Här har man alltså tagit steget fullt ut, så att säga, och väntar sig antingen rumba eller fri dans eller hambo eller nåt annan härligt medan sanningen visar sig tack vare rörelsemönstret.
Detta sätt att uppmuntra till akademisk frihet kommer inte en dag för tidigt. Jag kan tänka mig en avhandling om en mörknande materia, framdansad av några teoretiska fysiker med dödsförakt. De har kanske gett sitt arbete namnet "Allt mörkare materia påvisad utan alltför mycket ståhej". Eller den medicinare som länge satsat på "Hjärncellers utmattningssyndrom. Ett longitudinell studie gällande politiker i Skåne" Eller en studie från SLU med namnet "Fiskebeståndets klimatberoende som det gestaltar sig i laxens parningsbeteende mellan stenarna i Vindelälven". En satsning i tvärvetenskaplig anda heter "Godnatt Jord. Strukturell humusanalys funnen i kvällslitteraturen på 1940-talet".
Annagreta
Bland tomtar och troll, fast proaktivt
Det har hänt nåt med sagornas tomtar och troll. De är inte att känna igen längre. Man ser visserligen en och annan tomte av den gamla stammen vandra omkrng och skrocka, men det är mest folk med originella uttrycksbehov som kanske bor på nåt loft, vad vet jag. I stället har den nya tiden fått nya modernare tomtar, och dessa nya tomtar har tiptåat in i maktsfärerna. De är varken små eller söta, de har en stiliserad klädkod avsedd att ge ett avspänt intryck. Dagens tomte kan också ha ett välansat skägg, men toppluvan är bannlyst. De förekommer både ensamma och i grupp.
På sista tiden har tomtesläktet börjat anlita trollen. Helt begripligt. Det var ju trollen som drev historien framåt medan tomtarna fick sympatierna. Den delen av historien är ju attraktiv.
Dessa nutida troll är om möjligt mera diskreta än sina gamla släktingar, de vill absolut inte synas, de vill förbli outgrundliga. Som vore de hinsides. Men ändå förefaller de trogna sin ursprungliga programmering; de kan till exempel fortfarande stå bakom en trädstam och plira fram mot händelsernas centrum, eller briefa prinsessan innan tomtarna kommer till palatset.
Men framför allt är trollen producenter. De framställer "news" och kör sedan ut dem till pålitliga vattendrag där de likt trädstammarna i gamla tiders timmerflottning driver utför med strömmen som blir allt bredare innan den till sist når den stora vaken, där allt trolltyg samlas i en enda virvel, vars kraft påminner om den senaste cyklonen som skulle ha nått Alabama men som fick nöja sig med att ödelägga andra områden. Hög fart är den nya trolltrenden. En viss kaxighet märks i namnet på den interna personaltidningen "Troll det den som vill".
En doktorand vid Uppsala Universitet håller just nu på med en avhandling som får titeln "Vår tids sagor som perspektivsförskjuten förförelse". Den ska läggas fram i november och ges ut till jul av Bonniers i förkortad form; "Dagens tomte, en proaktiv människotyp".
Annagreta
Antiken är inte cool
Kan man likställa antikens kultur med en gammal stubbe? Har den en gång för alla lämnat sitt bidrag? Är vi färdiga med den? Är den inte cool nog längre att tillåtas ha en roll i historien?
Så säg: vad susar pinjeskogen? Vad lämnar den efter sig? Vad minns människan av den tid då furan stod kvar med sina vindpinade och så småningom svartnande grenar? Kvar stod den vittrande stubben. Sakta men säkert kom nya växtligheter och byggde vidare på den mark som fanns. Tiden själv fortsatte sitt beredningsarbete, fram och tillbaka, och kulturen fortsatte att då och då ta sig friheter eftersom det är dess mening. Ibland tycktes samhällen krisa, men kvar fanns ändå en gammal antik kunskapsgrund att betänka, om så bara i protest mot det nya ytliga och distanserade.
Det som är gammalt döljer ofta en och annan överraskning. I min gamla granstubbe finns otaliga insekter och larver som ser ut att trivas och utvecklas. De skyddas på vintern av värmen från den gamla stubben och flyger ut som fjärilar med estetiskt manande budskap. Samtidigt kryper en timmerman fram med sina långa spröt och spanar ut över sin domän; kaxig och hungrig på det nya och vacker som en dag.
Annagreta
Hatspråk i politikens mittfåra
I dagens DN skriver den engelska juristen Philippe Sands att det övermaga och rasistiska språk som hörs från bl a Trump och Bojo (Boris Johnson) redan fått ett dramatiskt politiskt genomslag. Det har visat vägen och plöjt fårorna för en slapp och nedlåtande verklighetsuppfattning som lever på skillnaderna mellan "vi" och "dom". Maktens män tillåter sig - och därmed oss - att bete oss som idioter, dvs fördöma och förakta dem som inte är exakt som vi. Vi är bättre än de andra. Vi är överlägsna, och alltså ska vi bestämma. De andra kan dra dit en viss krydda växer. Rent bokstavligt.
Vad händer i nästa steg? Ja, Sands menar att det hatfulla språket givit själva hatet utrymme, att detta splittringens språk signalerar en återgång till en tidigare epok då åtskiillnadens princip delade upp folk i klasser och raser. En epok där hat och förföljelse accepterades.
Sands genomtänkta analys avrundas med ett citat av Primo Levi; " Denna (hatets) övertygelse ligger för det mesta långt under ytan, som en vilande infektion: den ger sig bara tillkänna ibland i form av slumpmässiga, enstaka handlingar..."
Annagreta
Är du laddad?
Först konstruerade man hjulet. Snabbt lärde man sig bygga kärror av olika slag. Så man slapp bära saker. Och människor kunde sitta upp på kärrorna så de slapp gå. Härligt och bekvämt. Hästen, guskelov, fanns redan, och nu blev han en dragare!
Sen kom - efter många om och men - motorn. Vi kunde åka bil, forsla saker i uppförsbacke och kriga effektivare. Vi kunde också bygga motorcyklar som fraktade oss - och dessutom kunde leverera små paket. Det verkade än så länge effektivt. Bilen blev en statuspryl för familjen som åkte på bilsemester. Skogen röjdes med motorsågar och volyminös motoriserad utrustning. Stora saker forslades nu på lastbilar av gigantiska mått.
Sen kom datorerna. De kommuniserade och förenklade och orkade. Det som tidigare hanterats av människohand övertogs av datorn. Algoritmer uppskattades på alla samhällsområden, inte minst i transportsektorn. Det blev snabbt modernt att slippa köra bilen själv. Man ville bara åka med, inte behöva bry sig om trafiken - som vid det här laget blivit omfattande. Så då skulle vi ha förarlösa bilar. Elcyklar behövdes i motlut, helst också de förarlösa.
Under tiden kom fotgängarna på efterkälken. Det blev mer och mer stressigt i livet och i gångtrafiken. De små sparkcyklarna blev inte så kul i längden; man fick ju sparka igång dem själv. Så då måste man ha motor på sparkcyklarna, och det har man nu. Men när man ställer ifrån sig dem för att t ex gå in på jobbet finns där ingen som ställer upp dem åt oss, så då låter vi dem bara ligga där man stiger av. Man går sedan in och åker hiss. I hissen hinner man essemessa till anhöriga att man är på jobbet. Än så länge, alltså. Snart behövs man inte längre på jobbet för där tar robotarna över. De behöver inte laddas ofta, och de funkar dygnet runt.
Du kan alltså sitta hemma och lyssna på en ljudbok eller - om du är av en annan sort - fördriva tiden med att svettas på traktens gym där inga ansträngningar besparas dig för att du med tiden ska få vackra muskler, och ett bröst att spänna.
Annagreta
Maktmännen och mörkerfisken
Den här firren bor på 4000 meters djup i de de stora haven. Det är vad man kan kalla kolmörkt där nere. Vanligt ljus når honom helt enkelt inte. Vad är detta för märklig varelse?
Ja, ny forskning har kommit fram till att denna mörkerfisk ändå tycks "se" rätt bra. Han har - som det förefaller - utvecklat en genetisk egenhet som gör att han trivs ju mörkare det är omkring honom. Han är samtidigt oblygt färgstark. troligen eggad och förstärkt av det yttre motståndet. Vacker, nja, kanske inte, men uppseendeväckande, tutto sommato. Den där haklinjen skvallrar om en framfusig och hårdnackad karaktär, och de variationsrika fenorna fungerar säkert när han måste slå till sina envisa motståndare. Man har anledning tro att vi har hittat en överlevare, en potentiellt farlig sort.
Jag kom att tänka på nutidens mörkermän; Putin, Trump, Salvini, Erdogan, Bolsanaro, etc. De simmar ju också helst i så dunkla vatten att de inte kan nås av omvärldens granskningar. De gillar samtidigt pompa och prål och pengar, och de talar så ofta det går med varandra om framtidens herravälden.
Färgen på deras skepnader är blåbrun, ett färgval med historiska rötter. Då och då samlas kärntruppen i nåt mörkt och välbevakat hörn av oceanen. De beundrar varandras hala fjäll och säkra pansar, och lovar varandra att övervinna allt.
Annagreta
Katt som romangestalt, varför inte?
I kvällens Babel talades det om djuren i litteraturen. Det hette att de förde sin eller annans talan,och de hördes tala i romaner, framtidsskildringar och till och med i poesi. De hade röst, åsikter och betydelse. De bar fram ett budskap, de övade läsarens fantasi. Det blev förvirrande på något sätt, eftersom allt ska bedömas efter nån slags måttstock, så även detta. Så var det bra med djur i litteraturen eller borde denna växande (?) trend få fortsätta? Svaren var inte entydiga, precis som det ska vara när kulturella grepp diskuteras. Kanske var det bra att slopa hela det animaliska, tyckte någon.
Jag har haft katt, en efter en. De har talat till mig. Tydligt. De har haft åsikter. De har levt på hoppet, och de har visat misssnöje. In real life. De har också visat tillgivenhet minsann, om ni trodde nåt annat. Vi har levt i harmoni. Men säg mig den harmoni som råder länge. Vi hade ju en grym grannkatt som verkade ogilla min katt. Det var en ilsken sort med tigrerad päls och aggressiv uppsyn. Så min katt rymde.
Fyra veckor senare återfanns min katt en bit härifrån, två kvarter bort noga räknat. Jag fann honom där i mina efterforskningar, liggande på grannens dubbelsäng, i djup sömn. Han hade rymt till en annan katt vars namn var Pelle, en av allt att döma mycket tolerant och vänligt sinnad katt.
Jag tog hem min katt, som fann det lämpligt att spinna. Sen gick jag till grannen och bad att få kontrollera om deras kisse verkligen var kastrerad; en idé som inte direkt anbefalls i boken om grannsämja. Hursomhelst; min granne tycktes inte ta illa upp, utan sa vänligt att det var han. Men jag bad att få gå med kattrackarn till en närbelägen veterinär, och det fick jag. Jag gick alltså med den stora busen och fick honom undersökt.
Han var kastrerad.
Min katt tycktes i alla fall bestämma sig att stanna kvar härhemma, nu sedan han fått markera sitt avståndstagande. Han uttryckte ingen sorg, ingen ruelse. Bara lite självgodhet. Malligt satte han sig i stolen med fårskinnet och där sov han sedan såfort han behövde vila sig. Han hade kunnat förekomma i vilken roman som helst, talande, full av erfarenhet och blid när så varit påkallat av omständigheterna. Han kunde också ha representerat det vilda inom oss, eller ändå hellre, det självständiga, när det är som bäst.
Annagreta
Narrativen och alternativen
Nya ord slår sig fram. Somliga har egentligen funnits länge och legat dolda för den stora ordströmmen, saliga i sin oftast akademiska hemvist. Tills de en vacker dag hamnar på synlig plats i universum och slår till; blir populära och hamnar i mången mun. Dagens exempel är "narrativ".
Narrativ är både substantiv och adjektiv. Det har med berättelse och berättande att göra, och kan härledas till latinets narrare, som betyder berätta eller återge. Ja, vad då? undrar man, varför blev det så populärt att det finns med i all nyhetsbevakning, här och everywhere? Ja, ett av svaren är att det dök upp inom politiken, som en chans för talaren att få inläggen att låta nya och fräscha, kanske. I konstvetenskapen har det figurerat ett tag som beteckning för det berättande inslaget i bildkonsten.
Jag har ett par exempel: "Ett narrativ utöver det vanliga", "Den narrativa stilen är medryckande", och "Hans narrativ hjälper honom inte", de är tagna ur dagspressen. Eller ta ett par exempel ur den amerikanska politiken: "Trump has a deep narrative intuition", eller "Narrative is leadership". "Be the master of your own narrative". Tjusigt.
I tyska analyser anses det ha blivit rentav folkligt; "Det är inte längre enbart ett ord för förkättrade akademiker med rykte om sig att uttrycka sig komplicerat även då det går att tala begripligt." Det skriver den tyske ordvetaren och författaren Matthias Heine. Han menar till exempel att man ska hålla sig till ett narrativ, en berättelse, om man vill vinna opinion, dvs skapa förtroende. Detta i stället för att tala om "författningar, avtal, religion och ideologi".
"EU behövr ingen nyordning utan ett nytt narrativ" sa den österrikiske kommissionären Franz Fischler. Utan att veta om det kanske man behöver ett nytt narrativ lite till mans.
Annagreta
bokfeed
Svettigt i Rom
Bilden visar en av vakterna vid entren till stora salen i Viminalen, där man idag förhandlar om vilka som ska få bilda ny regering. Viminalen är egentligen namnet på en liten kulle i Rom, och palatset på kullen bär samma namn. Där finns idag Italliens inrikesministerium.
I bästa fall har femstjärnorna och demokraterna kommit överens om några dagar.
Den stackars vakten bär en 14 kilo tung hjälm i värmen. Han står stilla hela tiden.
Svetten rinner. Hur ska han klara förhandingarna?
Annagreta
Jag är en krokodil
Har nu simmat omkring i detta trånga akvarium ett par år. Sett väldigt många människor, men aldrig talat med dem. Fått mat som varit OK men sällan nån höjdare. Frusit ibland, när det varit för få besökare - jag gillar att bli sedd. Det värmer. Min kompis Kalle som också är krokodil brukar hojta till då det kommer många som stannar och glor. Han brukar väsa medan han gapar vilket är svårt att göra samtidigt. Det verkar funka, för när han gör det samlas besökarna i en klump och stirrar och gapar och frustar och kommer nära glaset. Då känner han sig sedd.
Härom dagen såg jag väldens chans att visa mitt rätta jag. En gammal man stod intill glasväggen och gapade. Han gungade fram och tillbaka medan en hög andra gubbar stod och gungade fram och tillbaka nära honom. Det pågick ett tag. Då la plötsligt mannen ena armen över väggkanten, en dinglande slak arm, täckt av svart textil. Jag kunde inte hålla mig, saliven rann. Hur smakar färsk människa? Når jag dit om jag sträcker på mig snabbt? Det var ett tag sedan jag hoppade. Men jag tog mig samman. Och hoppade. Och bet mig fast i armen som dinglade. Det kändes bra. Jag höll mig fast ett tag, tills en svettig människa vispade bort mig från armen med en kvast. En kvast! Det var förnedrande. Jag sjönk ner mot botten och teg. Länge. Utanför buren blev det ett väldans hallå, man rusade hit och dit och snubblade över varandra. Kalle sa att han i alla fall höll på mig. Det var ett ord i rättan tid. Jag behöver nån som håller på mig, inte bara stirrar på mig. Han sa att han skulle berätta en saga för mig. Om djungeln och regnskogens djur. Han sa att en alligator från Costa Rica berättat den för honom. Först hade han inte trott på den, men så småningom hade han börjat misstänka att den höll. Då han var klar med sagan kom maten. Samma som förut.
Annagreta
Bernhard kan avgöra Grönlands öde
Jag tänker också köpa Grönland. Så då är vi två om denna fantastiska kalla front. Det är Trump å jag. Snacka om motstånd. Priset har redan gått upp i konkurrensen, alla talar om buden och grönlänningarnas status stiger mot de vita skyarna. Mäklarna har hakat på snabbt: De erbjuder nu bl a "Historisk timmerkoja på glaciären", "Medeltidslyx i arktisk miljö. Björnrevir i närområdet" och "Jakternas jaktmarker för den kräsne". Inredningsfirmorna har stridit om vem som ska få anställa Ernst Kirchsteiger, och Mandelman har själv tagit sin ekologiska verksahet till Grönländska västkusten där han beslutat odla det som går, dvs anpassa sig till växternas fria val, strunta i gödsel och följa den biologiska klockan dag ut och dag in. Henrik Ekman är engagerad för att berätta om djurlivet på och under isen för de tänkta chartergrupperna.
Hur det ska gå med denna affär till sist beror på Bernhard. Jadå. Det är så. Han har nu i flera dagars tid vägt och våndats över vems anbud han ska anta; mitt eller Trumps. Som bulvan är han ju erkänt skicklig och det är inte småpotatis som står på spel. Jag kan ju bara erbjuda fritt vivre och sovplats på gamsoffan då han är här samt ett par recept på björngryta med fänkål som jag provat ut här hemma i min avskildhet. Men min konkurrent sitter ju på betydligt större resurser, för att ta fram ett gammalt understatement och använda det. Han har ju ett helt land, ett helt parti och en snygg fru. Dessutom kan han påstå vad som helst om Grönland, vilket kan vara attraktivt på lång sikt för grönländarna som inte åtnjutit så stora ord om sig själva på länge. Kanske kommer Trump att anlägga sin egen megaigloo upp på isen där han kan viska förtroligt med sina parallella höjdare på söndagarna, t ex Putin som sägs älska kyla av alla slag. Kanske kommer han att vilja leka Amundsen och åka skidor tvärsöver ön för att åkalla alla gamla pojkdrömmar som vilar över polartrakternas historia och därigenom göra sig intressant bland historiker. Ackja. Mot såna krafter kämpar även gudarna förgäves.
Själv är Bernhard guskelov väldigt tveksam. Efter samråd med Lebensmenschan har han gått in i huvudstupa sidoläge och förväntas stanna så i en veckas tid. Han inser att han kan vara på väg att skapa världshistoria genom att praktiskt taget vända upp och ner på Grönland och göra sig omöjlig i alla danska sammanhang där hans kärlek till smörrebröden känts besvarad. Men idag sågs Trump twittra att han redan köpt över "den enastående begåvningen Bernhard från Euopas mitt. A formidable guy. We get on very well together, he is a dear friend of mine".
Snart vaknar Bernhard. Hur ska det gå? Stay tuned!
Annagreta
bokfeed.se
Italiens premiärminister tar äntligen ton
Idag, den 15 augusti firar italienarna sommaren. Det är "ferragosto". De lämnar staden, ställer kosan mot nåt bra matställe på landet, äter och mår gott. Som regel är det väldigt varmt och utflykten hälsas som en välsignelse av svettiga mammor och pappor. Också la nonna, il nonno och de vackra barnen samlar sig för den årliga sommarutflykten, välklädda och uppåt. Allt dokumentras på mobilen efter kaffet.
Men i år är det inte enbart avspänt i Italien. Det krisar nämligen däruppe i maktens korridorer. Hetlevrade gräl pågår på högsta nivå, och det finns anledning. Orsaken är ingen överraskning för italienarna. Två människorättsföreträdande skepp ligger ute på Medelhavet, i väntan på att få lägga till vid någon hamn och landa de hundratals flyktingar som de plockat upp ur havet - i skrivande stund för 2 veckor sedan. Läget är prekärt för flyktingarna och besättningarna vädjar sedan många dagar att Italien ska öppna en hamn. Malta och Spanien säger också nej.
Den italienske inrikesministern och tillika vice permiärministern Matteo Salvini vägrar - helt i linje med sin främlingsfientliga inställning - tillmötesgå de två NGOskeppens begäran. Hårdnackat skriver han nedlåtande kommentarer om "invasion" och "illegala invandrare som våldtar". Eller som då Richard Geer tidigare såg till att komma ombord på det ena fartyget, Open Arms, med mat och vatten. Salvinis kommentar var "Hoppas han bir solbränd".
Nu har ändå den riktiga premiärministern satt ned sin välskodda fot. Giuseppe Conte verkar ha fått nog av sina försök att hålla god min i allt politiskt tumult - som pågått länge. Han skriver idag ett öppet brev på Facebook till Salvini och tar bladet från munnen. Så här kan det inte pågå, skriver han apropå de två flyktingskeppen. Jag sade till att minderåriga skulle släppas i land och du nonchalerade ordern. Vad är det för samarbete? En rad reprimander följer och det är inte återhållsam kritik. Tiden håller på att rinna ut för vår regering, skriver han, medan du slirar och pratar. "Jag har länge arbetat för en europeisk gemensam mall för flyktingmottagandet. Innan det finns måste vi inte enbart utöva makt utan också leva upp till vårt ansvar."
Att Conte tar till sådana ord och gör det helt offentligt tas emot med beröm av italienarna. De är överraskade. Kanske beror det på att Conte länge sågs som en färglös jasägare i förhållande till sina högröstade ministrar. Den bilden gäller alltså inte längre. Få se hur länge Italiens regering sitter kvar. Det blir snart nyval, gissar jag. Och då står andra gubbs i startblocken för att ta för sig av maktens sötma. Kanske dags att damma av kvinnotjusaren Berlusconi? PDs snabbpratande förre ledare Matteo Renzi är redan i farten. Snart är de aktuella igen.
Annagreta
Kottar, spikar och fåglar i min närhet
Augustisolen hänger över hörnet och stannar lite extra vid min clematis som sedan länge utvecklat sina fröbollar och tyst och tålig hänger där. Han verkar gilla läget. Det är fridfullt. Min (!) duva behagar uttrycka sig mycket tydligt, hon sitter i björken, högt upp, osynlig för mitt öga. Hahohoo, hohahaha. Grannen spikar lojt på sitt brobygge, det blir ett slag här, ett slag där, kanske några fler innan middan. Högt ibland molnen hörs ett flygplan brumma, säkert på väg mot Arlanda. Plötsligt skäller grannens hund, hon retar sig på förbipasserande, det är ett steck i räkningen för den som gillar tystnaden.
Jag skär ner ett par kottar som hänger lågt på cembratallen; de dryper av kåda. Vi är inte på god fot just nu, tallen och jag, sedan jag nyss råkade passera tallen och snudda vid en sån där kotte. Jag fick kåda i håret. Inte bra. Läste på google om kåda i håret. Fick goda råd. Kammade mig och ångrade mig genast. Har nu kåda i hårborsten också.
Snart vidgar sig kottarna, torkar lite och fröna blir attraktiva för sibirisk nötkråka. Ibland hamnar hon här, långt från sitt östra hemrevir, vindpinad, hungrig och desorienterad - men räddas då av mina kottar. Det har hänt en gång; märkligt nog. Jag blev lite ornitologisk en stund på kuppen, medan kråkan satt och försåg sig av mitt öppna erbjudande. Så kan det gå i min naturlåda.
Annagreta
