bookzoom

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är svårt att protestera mot allt då det är plus 30 grader. Viljelös och slak sitter man i stället i sin varma verandastol, en sittmöbel tänkt att brukas då SMHI beslutat om medelvärme och svaga vindar från väster. Bernhard ligger i farozonen i det här läget. Han tappar snart allt sitt vanliga motståndstänk, i stället ligger han i gräset med nosen mot norr där han tänker sig att svalkan ruvar. Han ropar på fönvinden. Det är något uppgivet över honom. Man kan bli orolig för mindre. 

 

I går for han till badet. Där stöp han utan förvarning i vattnet som en delfin, med nosen före. Det blev ett plask som kunnat ge upphov till flera rader i bladet om rätt murvel varit där och sett. Känd motståndsman med diger erfarenhet har dykt ned (obs inte upp) i vår absoluta närhet, kunde det ha stått. På ettan. Med fetstil.

 

Nu dök han guskelov upp också, blöt och intetsägande. Så tyst har han aldrig varit på flera år, konstaterade jag som förföljt honom hela tiden med en badhandduk. (Hans Lebensmensch är ledig och har åkt till Bortre Hebriderna där hon har en släkting till Bernhard som vet bäst.)

 

Bernhard satte sig på handduken och började av allt att döma repa sig. Han muttrade om det kalla vattnet och klottrade ned en protest på ett papper som råkade flyga förbi. "Vattenburen svalka är en mänsklig rättighet". Han satte upp papperslappen på omklädningshytten och stampade med foten så det dånade. Jag tog hand om handduken. Jag tyckte Bernhard var i torraste laget.

 

Annagreta

Det var vid en rätt nödvändig städning av skåpen i köket som det avslöjades. Ingen hade känt till saken. Men nu stundade sanningens minut. 

 

Nu tror du att vi hittade en död mus eller en kraftigt mögelangripen kaka modell 60-tal. Så icke.

 

Det som trädde fram ur dunklet var i själva verket femtielva snapsglas, hur många som helst. Vi plockade ned dem ett och ett, häpnade och plockade vidare. Det fanns små nätta, höga på fot, låga med runda höfter och några mera kavata i klassisk ståuppform, beprydda med nåt krusigt. Fyllde hela diskbänken.

 

Hur hade detta gått till? När drack jag snaps senast? Måste ha varit på sjuttitalet, tänkte jag avvärjande. Jag baxnade, precis som P O Enkvist brukar göra i sina böcker. 

 

Sedan jag insett vidden av det hela gick jag till min grannfru som är fena på återvinning. De ska till brännbart, visste hon meddela. Inte till flaskinsamlingen i kontainrarna utanför ICA - som jag trodde - utan i min vanliga soptunna! Hej å hå! 

 

Stärkt av denna kunskap vidtog sedan ansträngningar med påsar och plock som ni inte behöver känna till i detalj, kära bloggföljare. Kan i alla fall meddela att skåpen nu är rena utställningsobjekten; städade, urtorkade, ordnade. På en hylla återfinns 4 blå snapsglas och ett par ärvda urgamla som jag inte hade hjärta att kasta. Dom kan man hysa ett tag till. 

 

Annagreta

Mångkulturalism är det nya fula. KD vill inte nedlåta sig till att blanda upp vår "kultur". Helt isolationistiskt, egenkärt och dumt. "De ska inte vara på vår bakgård", fast i ny språkdräkt. Äter KD lunch med SD ett par gånger till heter det snart "Släpp inte in fler. Slopa asylrätten. Vi vill dela vårt liv med oss själva, vi vet bäst".

 

Och sedan: "Ingen ska be på arbetstid. Det har vi inte råd med." och "Böneutropare, håll tyst"

 

I USA skiljer Trump flyktingarnas barn från föräldrarna och internerar dem utan given tidsgräns. I Italien stänger inrikesministern Salvini hamnarna för hjälpsökande flyktingar. De internationella och italienska hjälpfartyg som fortfarande räddar desperata människor som sökt sig ut på Medelhavet nekas landstigning och utmålas som människosmugglare. I Ungern kastar man fria journalister i fängelse och rycker undan mattan för ett "opassande" universitet. Egoismen gifter sig med hatet mot det främmande, det annorlunda. Det är kriget mot den svaga parten, den med svag röst. 

 

Vad väntar man sig av "Det renodlade Sverige"? Hur självgoda ska vi bli i kampen mot mångkulturen? Det finns många faktorer som kan bidra. Fler knätofsar, järnrör, dukade lunchbord till ljudet av marschmusik - och så speglar överallt. I vår kultur vill vi bara se "oss själva". 

 

Annagreta

 

Den minnesgoda erinrar sig att det tidigare handlade om Bernhards start som embedded spanare åt antikorruptionisterna i Italien. Orutinerad som han är hade han antagit första bästa jobberbjudande, vilket ledningen dvs Cantone inte gillade. Snabbt kommenderades han i stället till Milano där han skulle smussla in sig hos damerna i Berlusconis hov. De hade nämligen visat sig ha ovanligt mycket pengar som de oskickligt slösade hej vilt med, - och de gick dessutom omkring med plåsterlappar på munnen. Vackra var de fortfarande trots att de var tystlåtna. Måste undersökas, sa Cantone. Koppla på charmen, Bernhard.

 

Dit åkte en något omtumlad Bernhard sedan han tvättat av sig sot och pizzasås, tog in på ett sjapp i norra förorten och börja rota.  Damer hade aldrig varit hans starka sida, det stod nu klarare än nånsin. En preparandakurs i kvinnohantering hade suttit bra, tänkte han där han skred fram och försökte se tuff och charmig ut på samma gång. Det gällde ju att passa in. Något av scenskräck kom över honom. (Innerst inne var han fortfarande anti.)

 

Det var i det läget Berlusconi och hans eskort såg honom. Det var inte bra. Ett par välväxta livvakter lösgjorde sig ur skuggan och verkade dra sig i riktning mot Bernhard. De halvlog illmarigt, kliade sig på diverse ställen och rättade till frisyren, allt skapligt civiliserat. Den ena rökte dessutom nåt som Bernhard tyckte verkade olagligt. Nu var de framme. De var högväxta, kastade skugga. Vi har ett erbjudande, sa de, sakta hummande. Signor Silvio erbjuder er femtitusen euro om ni drar dit pepparn växer. Dvs genast.

 

Det vore orättvist att påstå att Bernhard högg direkt. Nä, han tänkte hela tio sekunder och sen sa han Va bene. Han hörde själv hur ynklig han lät. Hans röst darrade. Pengarna låg i en kasse av återvinningsbar plast som det stod Forza Italia på, målat i rött på svart. Överlämnandet gick som smort; som hade det gällt vilken påse skorpor som helst. I skuggan bakom Bernhard stod en lite större svart Alfa där Berlusconi själv satt och klämde på en välväxt tonåring med ljus hy och röda märken runt munnen. Plåstret var temporärt avlägsnat, munnen log, och politiken var inte prio ett för Silvio.

 

Bernhard fann det lämpligt att bryta kontraktet med Cantone på stört. Rapporten han skrev höll sig på det filosofiska planet. "Jag har tömt min bägare",  men också "Tärningen blev i alla fall kastad", "Allt är inte guld som glimmar", toppat av det mer prosaiska "Min Lebensmensch är mitt rättesnöre".

 

Annagreta

 

 

 

Det har vänt nu. Bernhard är inte sur längre (så verkar det).Vad ska man annars tro då man ser honom stiga ur planet på Pisa flygplats, iförd långa slitna jeansshorts och en T-shirt som det står "Forza!" på i svart på vitt? Nåt måste ha hänt. På de senaste femton åren har det varit en annan och dystrare outfit på karln; den har gått i samma tonfärg som bärarens sinnelag, dvs närmast glåmigt grå, gammaldags och illasittande. Nu var han klädd som en i mängden.

 

Stegen fjädrade, blicken var stadig, och nu klev han ut i landet med de många kontrasterna. Han hälsade avmätt. Jag tappade fattningen som vanligt och stod bara å glodde.

 

Sanningen/förklaringen var den att Bernhard för ett halvår sedan tecknat ett kontrakt med Dottore Cantone som leder arbetet mot korruptionen. Det är en trött man som tror att han ska bli tokig. Så snart han blåst sönder en korrumperad knut dyker nästa upp bakom första bästa hörn. Bernhard ska wallraffa i en känd liga med maffiarötter, och där ska han som embedded spanare uttala de rätta fraserna på rätt dialekt samtidigt som han med dold kamera fäster skumma transaktioner på bild. Han har gått en spaningskurs /tre veckor/ på Elba där han lärde sig göra sig osynlig, och sen har han tagit jägarexamen med pistol som överkurs. Klädseldirektivet hade han tydligen börjat tillämpa, det insåg jag.

 

Bernhard hade verkligen förberett sig ordentligt. Han hade försökt bli en muskelknutte genom grymma träningspass, han hade sänkt rösten en oktav och tillfört den skrovliga inslag, och han hade tillägnat sig ett visst mörkerseende. Nu återstod bara att göra ett självklart intåg i det suspekta gänget. Bernhard som annars aldrig såg sig i spegeln hade nu fått träna in några skrämmande uppsyner, toppade med stora mörka glasögon. Hans Lebensmensch hade blivit starkt berörd av allt detta, hon hade till slut trott att Bernhard fått nippran och sökt sig hemifrån till en syster i Böhmen med gott omdöme.

 

Men spaningen hade redan inletts; Bernhard hade skickats till bergen i Messinatrakten och var i full färd med att tillägna sig lokalsinne och lokalfärg och smälta in. Det gick oväntat bra. Inom loppet av en dag blev han erbjuden ett jobb i pizzabranschen, vars boss gick å svängde med en AKfyra. Kunderna var stora och hungriga och tystlåtna och betalade kontant till en mager man i kostym i bakre hörnet. En liten blaskig radio stod på intill den magre, skränigare än väntat. Bernhard skulle hålla liv i bakugnen, en lyckad placering för en luttrad vandringsman, van vid eld i olika former. Det hade börjat bra.

 

Hur det går kommer antagligen att avslöjas i nästa kapitel.

 

Annagreta

Jag ser TVsändningen från Göteborg med Håkan Hellström. Publiken är enorm, fyller ut varje centimeter av TVn. Längst fram står alla tonårstjejerna. De viftar och hoppar och hänger på staketet, sjungande, tårfyllda.

 

Jag lyssnar, alla i publiken sjunger med, Håkan Hellström hoppar runt och tar på sig en stor svart hatt - den passar honom - och sveper omkring med en grön sjal av stora mått. Han är en figur med insidan utanpå just nu, helt uppslukad av sitt musikaliska ärende. Musiken upptar hela verkligheten. Rätt vad det är kommer Thomas von Brömsen in och sjunger med. Vem stänger av när den karln visar sig? Inte jag. Det blir en Göteborgsk mix av gott humör, vardagsliv och ordmagi - allt detta gör att jag fortsätter titta, jag blir tagen av alla musikaliska utspel, allt trots och allt kärleksfullt tilltal.

 

Håkan Hellström tillhör Göteborg. Och nog hör vi den göteborgska humorn i Hellströms texter och musik. Fraserna som inte rimmar får låta bli, de vokaler som han låter hänga kvar får långt uppehållstillstånd. Tyngst väger värmen i texterna, ostörd av tillåtet koketteri. Snart skuttar karln med de smala svartklädda benen vidare över scenen, nedför trapporna, mitt framför ögonen på dem som fäller tårar: Det är intensivt, det är galet och uppslukande - och sorgligt att det tar slut.

 

Annagreta

Boken "K" har nu börjat anmälas i spalterna. Det är Katarina Frostenssons nya bok som tilldrar sig recensenternas intresse. Förakt lär lysa som en låga i boken, det är anklagelser mot de andra i gänget, dvs i Svenska Akademien. I såna sammanhang passar det ju bra om man kan sprida sitt förakt lite bredare än det var tänkt från början. Så då blev det en bok.

 

Förakt brukar färdas muntligt, glida runt, kanske rentav överföras direkt. Eller textas via sociala media. Hur kan man då i en bok paketera och forma föraktet till något som går hem? Finns det ett säljbart sätt?

 

Fru Frostensson kör ett gammalt recept; hon förstärker sina egna fördömanden med vassa citat ur hädangångna storheters verk. Hon kan också låna snygga spetsfundigheter av filosofer och författare från förr om de tillför elegans. Ett drag av förfining tar plats. Man inser att man har med en bildad person att göra. Det elakt sagda blir finkulturellt färgat och mera salongsfäigt.

 

Stilgreppen varierar. Det här var ett exempel ur akademiska kretsar.

 

Annagreta

Vad ser vi om vi kollar i hundraårsintervaller? Jag roade mig med en sån tillbakablick.

 

Året 1519 är välkänt i år. Vi hyllar Leonardo da Vinci, som slutade sina  dagar 1519. En märkvärdig man vars liv skildrats på ett mästerligt sätt i boken "Leonardo da Vinci", av historikern Walter Isaacson. Leonardos mångsidighet vidgade och berikade renässansen. Vetenskap och konst gick samman i hans värld.

 

Året 1619 anlände det första slavfartyget till America. Det kom från det portugisiska Luanda och  gick till delstaten Virginia. Sedan dess pågick en gigantisk slavhandel över Atlanten (och över Indiska oceanen) i dryga 300 år. - Nu vill vi inte hör talas om afrikaner som vill till Europa utan försöker få dem att stanna hemma.

 

Året 1719 drog ryssarna in över Roslagen, brände hus och härjade enligt den krigsstandard som enligt vad vi så småningom insett aldrig har ändrats. De nöjde sig inte med Stockholms skärgård, utan fortsatte att döda och föröda både norrut och söderut längs den svenska ostkusten. Sverige förlorade kriget och Peter den Store vann landområden i sin närhet.

 

Året 1819 kajkade det amerikanska ångfartyget SS Savannah österut och tog så småningom land i Liverpool. Visserligen hade man seglat en stor del av sträckan, men det var i alla fall första gången ett ångfartyg korsat Atlanten. Teknikens framsteg låg i startgroparna. 

 

Året 1919 fick svenska kvinnor rösträtt. Inte en dag för tidigt. 

 

Annagreta

 

Ni kanske inte har tänkt på det, men Bernhard måste ju ha nånstans att sova. Häromdagen, då han konsultat på livsmedelsverket hela dagen och bedömt söthetsgrader och surhetsdito utan paus och var totalt slut, då la han ett bud på gamsoffan, dvs han ville hyra den på ett par månader, sa han och viftade med några anonyma sedlar, som verkade ha vistats på penningmarknaden en aning för länge.

 

Jag skulle inte bli rik på kuppen, tänkte jag, jag hade ju dessutom ingen koll på de ursprungliga kostnaderna för soffan, en kostnad som om sanningen ska fram betalades för ungefär 95 år sedan av en förfader med cash och ett trängande behov av en soffa. Jag råkar veta att den då skulle placeras i ett kontor där den kom att täcka ena väggen intill ett kassaskåp från anno dazumal. Ovanför denna möbel hängde så småningom en uppstoppad fågel, en tjäderhöna, som de minnesgoda läsarna av dessa rader kanske minns att jag hyllade för ett tag sedan. Den är nu min. Den fågeln vill jag ha ensamrätt till. Bara så ni vet. Det finns gränser för vilka transaktioner man ger sig in på på ålderns höst. Särskilt om de innebär en hantering som - sen jag sett Bernhards sedlar - skulle kallas penningtvätt och föra både mig och Bernhard till karga ställen på kraftig distans till både soffa och fågel.

 

Så vi gjorde en deal. Jag drog nog längsta strået, för Bernhards tid på Livsmedelsverket hade renderat honom en gammal hackmaskin som de inte använde längre beroende på dess hackande läte och bedrövliga resultat. Med den maskinen hackar nu  Bernhard morötter till salladen då han är här och äter morotssallad - han gör det, säger han, som en tribut till Livsmedelsverket som han lämnade utan större saknad men som ändå av nån outgrundlig anledning verkat ha lagt sig lite som bomull runt hans karga hjärta. Kanske får jag förklaringen till detta nån gång i framtiden. 

 

För tillfället måste jag granska sedlarna lite noga; Bernhard var ju i sin ungdom medlem - råkar jag veta - i ett sydtyrolskt gäng av tvivelaktigt rykte som sysslade med "contrabando" bland folket bland dolomiterna. Detta gäng smugglade antagligen både det ena och det andra; även om jag bara hört Bernhard antyda en enda historia. Den rörde sig om en sorts otymplig kärna, dvs en sån där vevdragen volym, en rund sak som man förväntas veva runt tills det blir smör inuti åbäket, dvs om man är tillräckligt uthållig och har stora starka biceps. Han brukade dra den historien på puben i Salzburg som en rutin för att befästa sitt rykte som knäppgök. Ingen förstod vidden av det hela.

 

Mot denna skumma bakgrund är Bernhard för alltid aningen suspekt i mina grumliga ögon, trots hans bibragta hackmaskin och hans oväntat generösa syn på värdet av gamsoffan.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

Nu har Silvio Berlusconi seglat upp på Europanivå och från och med idag är han "en vanlig syn" i Bryssel. Hur gick det till, frågar man sig. Jo, först och främst ska han ha överkommit sina krämpor. Dessutom är han sedan några veckor inte längre utestängd från den politiska maktsfären, vilket han varit i två år som del i straffet för tydliga skattebedrägerier. Visserligen utreds han nu för givande av mutor och annat i samband med gamla damaffärer men det hindrar honom uppenbarligen inte från att återigen söka politisk makt. Så i söndags var han återigen på gång och toppade Forza Italias lista för EUparlamentet i de flesta italienska valkretsarna. Och in kom han.

 

Forza Italia är ett litet parti på den gamla högerkanten som fört en svajig tillvaro. Det lades ner 2008 och återuppstod 2013 - alltid med Berlusconi i bakgrunden. Nu tilldrar sig partiet nytt ljus, delvis beroende på att den gamle dekadente festprissen vevat igång igen.

 

Ett vidlyftigt leverne med tillhörande kvinnoaffärer har alltid varit Berlusconis life style. Den ändrades inte när hans liv började innebära politiskt ansvar. Reaktionrena var blandade. Italienaren bakom espresson på baren kostade på sig ett smalt leende som skvallrade om både tolerans och förakt. Reaktionerna blev starkare när mutskandalerna och skattebedrägerierna blev kända. Vad skulle man säga? Här hade man en pompös ledare som visste hantera både pengar och kvinnor, en man som leende och välfriserad höll tal till nationen timman innan han övergick till bungabungafester i okända dimmor på Smaragdkusten, och så smet han från skatten. Många italienare frågade sig vad omvärlden tänkte.

 

Den politiska Italienkartan kom att förändras. När Forza Italia lades ner 2008 och Berlusconi tvingades övergå till att svara på diverse brottsanklagelser var tiden mogen för andra konservativa och sedermera rent främlingsfientliga partier att successivt ta över Italiens parlament. 

 

Vissa analytiker anser att Berlusconi under sin första tid som politisk ledare la grunden till den  misstro mot demokrati och demokratins ledare vi nu ser växa i många länder. Må så vara. Men misstron mot poltikens inriktning har ökat på många håll, och orsakerna är väl kända. Italiens Lega, med Matteo Salvini i spetsen, praktiserar en framlingsfientlig och nationallistisk agenda, och hans likasinnada styr och ställer lite varstans, utan hjälp av Berlusconi.

 

Annagreta 

 

Game of Thrones framkallar, enligt vad som skrivs, ångest. Särskilt nu, när serien är slut, härjar ångesten, påstås det.

 

Bernhard har heller inte sett serien, men hans ångestkvot är rätt ansenlig ändå. Han behöver inte GOT för att känna tomheten. Det är snarare hans normaltillstånd. Det enda som kan lätta på undertrycket hans är när hans Lebensmensch spelar Mahlers Lieder - hon har en skiva som hon sätter på då hon ska stryka Bernhards skjortor. I såna lägen sjunker Bernhard ihop i den gamla fåtöljen från Zaarland som han fick av sin faster då hon flyttade till en trång lägenhet i Wien, strax innan hon föll för en gammal officer från Südtyrol med italiensk brytning som hon snabbt flyttade ihop med. Men då var det för sent att ta tillbaka fåtöljen.

 

En dag var han bjuden till Herr Ober som har den lokala puben. Karln fyllde 69 och ville bjuda sina trognaste kunder på en extra förplägnad i sitt sammetsdigra hem där Frau Ober stod för helheten och Herr Ober för resten. Bernhard bar en nystruken skjorta och hade - så gott det gick - förträngt sitt vanliga outhärdliga avståndstagande jag - dvs han var snudd på godmodig när han steg in i det gedigna sammanhanget där traktens välnärda damer och herrar redan tagit plats i diverse plysch.

 

Så snart han stigit in slog det honom hur han avskydde det hela. Han lät blicken gå mellan byns rosiga damer i den bruna soffan; de bildade en mur av moderlig fetma och pratade oavbrutet om sina liv och krämpor. Snart kände Bernhard ångesten stiga inom honom. Hans slips skavde och han fick kämpa för att hitta sin hatt bland allla fjäderprydda skapelser med och utan svettband på hatthyllan. På darriga ben tog han avsked och gick hem till den skonsamma tystnaden hos Lebensmenschan: Det visade sig att hon just lagat Schweinefleisch mit Knödeln, en direkt ångestdämpande rätt. Hur det nu gick till vet vi inte, men den kvällen kände Bernhard något vi andra skulle kalla lycka.

 

Annagreta

 

 

 

 

Bernhard är i norra Uddevalla just nu. Han har fastnat för det våta elementet och hoppas så småningom komma med i ett stort Vänernprojekt som går ut på att djupanalysera bottenlivet i detta skandinaviska innanhav. Han har länge stått i kö för den här chansen till forskning, en dröm han hyst länge nog.

 

Häromdagen fick han äntligen veta att han kan komma med i julipasset och han gick direkt upp i varv å köpte sig en dykardräkt och diverse finurliga fotografiska finesser. En makalöst komplicerad undervattenskamera vägandes okänt antal kilo har han sedan länge, och den har han blivit väldigt haj på under den här väntetiden, en vecka då han doppat sig hel och hållen i Göta Älv flera gånger och blickat nedåt - utan närmare vetenskapliga avsikter. Visserligen har han fortfarande problem med bländarinställningen, men han räknar lättsinnigt (?) med att det ska ge sig bara han är under ytan. Flera av hans blivande dykarbröder och -systrar kommer till dykprojektet med avsevärda försprång, så Bernhard är lite nervös och har bett mig få vila middag på min gamsoffa som står i källaren. Jag förstår inte varför han känner så starkt för denna gamla soffa, ärvd genom flera generationer, omklädd i Storuman för många år sedan och tung som vore den av bly, men det är ingen idé att säga emot; det kan förstöra stämningen som redan nu är ansträngd p g a den förestående dykningen. 

 

Då jag själv aldrig dykt och heller inte kommer att göra det inom den närmaste tiden kan jag ju inte diskutera professionellt med Bernhard om det som väntar honom. I stället har jag koncentrerat snacket till sånt som jag tror rör sig under ytan (utom dykarna förstås). Jag vet ju inte vilka arter han kommer att råka på men jag brukar dra till med nakensnäckor och lax för att få honom att gå igång. Ibland går det bra. Han verkar guskelov ha ett öppet sinnelag vad gäller nakensnäckor och lax. I morn ska han resa till Trollhättan och (leende, gissar jag) ta på sig dykardräkten under uppsikt av en grupp torrskodda forskare och en dykfärdig dam med hår av guld och långa ben. Han ska - har han lovat - skicka mig dagliga rapporter, som tack för att han fick ockupera gamsoffan. Om de är av stort värde kommer jag att rapportera vidare.

 

Annagreta

 

 

2015 i april befann sig "Barca Nostra" i sjönöd söder om Sicilien. Med på fartyget fanns drygt 800 flyktingar. En fraktbåt som svarat på nödropen från havet klarade inte den tänkta räddningsaktionen utan rammade migrantfartyget så illa att det började sjunka. Bortåt 800 flyktingar dog, endast 27 människor hann räddas ur vågorna. Katastrofens omfattning var oerhörd.

 

Den här fartygskatastrofen blev till en början en europeisk ögonöppnare. Det resulterade i ett humanitärt tänkande och handlande i flyktingmottagandet. Det omedelbara resultatet, sammanfattat i talesättet "Refugees welcome" och en humanitär vilja har numera successivt växlat in på ett helt annat och avsevärt kallare politiskt spår. Italiens vice premiärminister Matteo Salvini är öppet flyktingfientlig, både i ord och handlingar. Samma avvisande attityd uppvisar många andra ledare i många andra länder, där gemene man uppmanas se till det egna intresset.

 

År 2016 tog italienska staten initiiativ till att bärga fartyget och de hundratals innestängda kropparna. Sedan dess har det stått i  den sicilianska staden Augustas hamn.

 

Barca Nostra är i år en del av Biennalen. Det har skett på initiativ av konstnären Christoph Büchel och kuratorn Maria Chiara. De visar Barca Nostra som ett monument från vår tid att begrunda.

 

Annagreta

Jag har en tjäderhöna. Hon sitter på en torr gren intill min dator och heter Alice. Tidigare var hon en fri fågel i de västerbottniska skogarna, men blev skadad av en plogbil och hamnade hos en folkpartist som beslöt bevara henne för framtiden. Hon är förvånansvärt väl monterad, ser lite religiös ut och ådrar sig därför allas beundran.

 

Alice tittar konstant på mig som vore jag i behov av uppmärksamhet. Antagligen vet hon mina innersta drömmar; alla förhoppningar om vackra vyer, god mat ute i värmen, sköna blomster i rabatten, starka ben och berömmelse. Ibland brukar hon hinta om kaffe,- "Du sitter och skriver för mycket rappakalja. - Drick för farao en kopp nu!" Hon vet bedöma sånt. Hon är lite synsk. Fast i själva verket är hon rätt råbarkad; uppfödd som hon är i de dystra skogsbältet där den sträva vinden bar henne fram och tillbaka mellan trädtopparna och de porlande vattenstråken, och allt som gällde var skogig uppmärksamhet, plus from time to time lite fröjd och gamman.

 

Hennes ordval kan inte härledas till SAOL. Ibland hörs i stället ett drag av dialekten hos en urgammal tjädersläkt med självaste prat-roten förlagd till sluttningarna vid potatisbacken i Ammarnäs - byn i fjällets skugga. På sin tid fanns där en starkväxande tjädersläkt med vida vyer som alla var trogna sin kallelse och följaktligen hängivna missionsförbundare. De tjädrar som inte följde det mönstret blev utkylda, vilket inte vill säga lite med tanke på breddgraden. Här kan termometern dyka ned under avläsbarheten. Huruvida Alice hörde till den ena eller andra grupperingen lär jag aldrig få veta. Men med tanke på hennes välbevarade ordsvada har hon sannolikt hört till den ovanliga norrlandsgruppering som talar oavbrutet och såna individer brukar klara sig i alla väder. Jag har tagit hennes robusta idiom till mig. Vem kan förhäva sig? Jag är ju själv en av de där västerbottningarna uppvuxna på ett sluttande plan i närheten av missionsförbundet.

 

Annagreta

Ja, det är ju 500 år nu sedan han dog, den där eleganta typen som så småningom levde upp till begreppet geni. Historikern Walter Isaacson har skrivit en engagerande bok om honom som heter just Leonardo da Vinci. Simon &; Shuster 2017.

 

Det var alltså en ung och nyfiken kille som fick plats i en av de många konstverkstäder som fanns i det rika Florens; han valde den som drevs av konstnären Andrea del Verocchio. I Mediceernas Florens fanns en rad verkstäder sysselsatta med att skapa vackra saker som kunde pryda staden; skulpturer, målningar, silkevävnader, etc. Där fanns en skara unga elever som ivrigt ville lära sig estetiska yrken. Hos Verocchio levde Leonardo loppan i det fria och fördomsfria Florens samtidigt som han tränade sin begåvning, målade och skulpterade.

 

Många unga konstnärer var födda utom äktenskapet - precis som Leonardo. Det var vanligt och accepterat att herrarna tog sig sexuella friheter, och varför inte, även påvarna hittade då och då lämpliga damer att roa sig med och påveättlingar var ingen sällsynthet. På samma fördomsfria sätt roade sig unga homosexuella män, vilket passade Leonardo, själv aktiv i l´amore masculino - även om kyrkan förkastade denna livsform.

 

Så småningom blev livet allvarligare och Leonardo började göra sig känd. T ex blev det sensation då han lyckades förfina och utveckla bilden av den Vitruvianska människan, inspirerad av greken Vitruvius. Det var en ingenjör och arkitekt verksam på Jesu tid, som framställt en bild av människans proportioner. Bilden som varit helt okänd råkade dyka upp i Pavia lagom till att inspirera renässansens analytiska bildskapare.

 

Det lev ett långt och omväxlande liv, han mötte naturligtvis Michelangelo, och grälet dem emellan kunde höras lång väg - Michelangelo var den elegante Leonardos motsats i framtoning; han var bohemen som inte tålde snobben. Men Michelangelo hade ingen anledning att känna sig underlägsen, redan som 23-åring skapade han den förunderliga skulpturen Pietà, nu i Peterskyrkan i Rom.

 

Ödet förde Leonardo till Milano, där familjen Sforza beställde den stora väggmålningen Den Sista Nattvarden. Leonardo ville visa vad som hände när Jesus uttalade orden " I dag ska en av er svika mig". Det tog ett tag innan han blev ovän med Sforza, satte ner foten och reste tillbaka till Florens där han fortsatte måla många nu kända porträtt.

 

Intresset för matematik och optik var annars hans grej, perspektivet som sådant var redan etablerat men tog i bruk inom målarkonsten. Leonardos många experimentella - och ibland förverkligade- tekniska uppfinningar skapade respekt, och han intresse för att utforska människokroppen betydde mycket för det dåtida sjukdomskunnandet, samtidigt som de föreföll skrämmande.

 

Idag är intresset för Leonardo stort. Överallt visas stora utställningar som hyllar honom och hans konst. Det finns mycket att visa om denna man som själv analyserade kreativiteten. Fullt modernt är idag hans konstaterande att "en stor konstnär förenar observation med fantasi". Samtidigt påpekade han magisteraktigt att en bra målning skapas med hjälp av optik, matte och perspektiv.

 

Annagreta

Ibland kan själva orden och deras upprepning göra bokläsningen spännande. Thomas Bernhard var expert på såna erbjudanden - plus kritik över allt det som kom i hans väg. Först tycker man att stilen är tjatig och lite irriterande, sen upptäcker man greppet, och upprepningarna får ett angenämt övertag över läsaren. Då är man fast i den självsvåldiga berättarens klor, där humorn lurar bakom hörnet, mitt i det absurda.

 

I boken Utplåning ställer Thomas Bernhard Österrikes lantliga håla Wolfsegg - där han är född - mot Rom, storstaden som han älskar, i en kontrasterande känsloblandning. Rom har allt och Wolfsegg erbjuder bara pinsamheter. Till de senare bidrar aktivt svågern, dvs vinflaskkorkfabrikanten, en fullkomligt medelmåttig man som får en rätt stor plats i berättelsen. Han tvingades av sin fästmö gifta sig iförd Lederhosen och en gammal motbjudande officiell jacka som farfadern haft på sig för urlänge sen då han ramlade i skogen på en tallrot och skadades så att han dog av skadorna. Den här svågern blir sedan en ständig källa till nedlåtande kommentarer, även systern börjar snart förakta honom.

 

Sedan har vi "den födde kyrkofursten", italienaren Spadolini, ett romerskt fenomen med ena foten inne i Vatikanen som lyckas förena sin katolska fromhet med skumma möten med berättarens mor "på ett mycket märkvärdigt sätt". Denna mor beskrivs översvallande kärleksfullt av Spadolini: hon är till exempel en gästvänlig ärrskarinna (som italienare kunde han inte starta ett ord med ett h). Denna italienarnas oförmåga att få fram ett h i början av ett ord blev så småningom Spadolinis kännemärke, han surrade gärna om Österrikes ärrliga sjöar och berg, och dess ärrliga slott. Det var upptäckter Spadolini erbjudits tack vare berättarens mor, som outtröttlig tagit med honom till Europas sevärdheter; Paris, Florens, Salzkammergut. För att inte tala om resan till Überösterreich där modern plockat läkande örter som sedan läkte hela Spadolinis krämpaarsenal. Då han sa sig vilja ta med en knippe av dessa läkande örter till Påven tystnade omgivningen i något som liknade vördnad. - Då och då återvänder berättaren till Rom där han bor i ett rum vid Piazza Minerva. Där kan  han andas ut och umgås med en vetgirig student som heter Gambetti. Ett och annat positivt ord skrivs om denna figur, som vill veta allt om österrikiskt litteratur.

 

En tveklöst rak prosa är det som gäller när Bernhard kritiserar hemlandet och dess hymlande kring krigets våldsverkare. Där blir prosan rak och handlar om en gammal vän som aldrig fått någon ersättning för sina två år i koncentrationsläger, medan krigsherrarna fortlöpande pryddes med medaljer och officiell grannlåt.

 

Annagreta

Bernhard vill inte vara övervakad. Den inställningen delar han med många, men intensiteten han visar i sitt avståndstagande är nåt extra. Han har föralldel alltid varit hemlighetsfull och sur samtidigt. Han är egentligen den mest oförutsägbara och självständiga människa jag känner, och de få försök som gjorts att snoka var han är och vad han gör där har alltid gått i kvav. Hans grej är att njuta enskildheten och självständigheten till fullo.

 

Att vissa nördar hemma i soffan nu kan kolla vad du är för person, vilka vanor du har och var du håller till har - inte helt oväntat - retat upp Bernhard till max. Han har slängt in sin dator i garderoben där han förvarar sina gamla vandrarkängor och ryggsäckar från anno dazumal plus en del foton av damer i likadana kängor, färggranna förkläden och hopsnörda Dirndlkleider, leende som dekorationer uppställda på alpsluttningar. Det var länge sen han tittade på dem men det har hänt att han tagit sig en titt på gårdagens damer i garderoben när sinnet tyngts av världens dumheter. Allt detta gör att han nu fått mixed feelings för den där garderoben och förbjudit sin Lebensmensch att alls öppna den. 

 

Men provokationerna lät inte vänta på sig. En gång skulle Bernhard besöka en gammal vän som han inte sett sedan Salzburgerwoche 1981. Upp dök en idog yngling med rutiga byxor och bar överkropp. Det skulle visa sig vara en riktig ITdrömmare som körde högljudda ordbroderier om framtida datalagringar och vissheter. Han verkade vilja omvända den lilla skara som samlats i den gamle vännens lya intill en dyster nöjespark och göra dem och deras liv tillgängliga - kanske i all välmening - för en förmodat intresserad omvärld. Ordsvallet fick dessvärre inte avsedd effekt på Bernhard som i stället började må dåligt. Det som då hände var - såvitt jag vet - enda gången han faktiskt burit sig dumt åt.

 

Bernhard hade alltså helt sonika "nitat sin motståndare", som inom parentes inte kom från Salzburg utan irriterande nog från en schweizisk by som heter Appenzell. (Det kanske ska sägas att Bernhard boxats ii en träningslokal vid Brennerpasset tre gånger i veckan under ett års tid - det hade passat honom eftersom han då hade en St Bernhardshund som kände starkt för att rastas vid tunnelmynningen.)  Nåja. Värdinnan hade, trogen sin kvinnliga ambition att alltid ställa allt till rätta, kallat på sin kraftiga storebror som årets dessförinnan vunnit en utdragen kvarterskamp i brottning, och som hon ansåg lämpad att använda som olja på Bernhards vågor. Det hela hade slutat rätt snöpligt, konstaterade Bernhard. Appenzellarn hade dunstat och Bernhard hade fått sova över på en gammal soffa på bakgården där han konstigt nog hade gillat läget och funnit sig väl till rätta.

 

Annagreta

 

 

Kim Jon-Un ska möta Vladimir Putin. Grabbarnas get together. Prata kärnvapen, enligt ryktena. Lite avskilt, sådär. Omvärlden ställer sig i vänteläge. Vad månde komma ut av detta?

 

Såhär i förväg kan man gissa: Efter diverse samtalsövningar ställer sig de två potentaterna framför pressen och säger några små ord av kärlek och några större ord om framtiden som de värnar om. Sedan åker han med de stora kinderna hem till sitt land och smörjer kråset, samtidigt som den lite smalare mannen störtar iväg till sin datja där han först gör tio armhävningar och sedan suckande sjunker ned på den stora ottomanen som han fått av sin senaste svärmor Valentina, en rundnätt kvinna av folket med smak för vodka och små knapriga piroger (levererade från en by i närheten av Omsk).

 

På kvällen, efter en god middag nersköljd med några glas vodka (en gåva från överståthållaren i Kazakstan), sammanfattade Putin sina intryck av dagen. Det hade inte varit någon höjdare. Egentligen brydde han sig inte om den lille koreanen. Men vad gör man inte för att stärka sitt varumärke, tänkte han.. Hans svärmor däremot, alltid lika nyfiken, frågade envist om sanktionerna och vapnen och tjatade extra länge om de där missilerna som visats på TV, tills Putin fick nog. Han beslöt att så snart som möjligt överföra henne till begåvningsreserven i det Östsibiriska området vid floden Aral, känt för sina höga berg och ett klimat som tyst och effektivt tagit livet av en del meningsmotståndare.

 

Sent på kvällen ringde Kim Jon-Un och ville kallprata. Det gick sådär. Putin hade hunnit ta på sig flanellpyjamas och utanpå den sin favoritmorgonrock, en bylsig sak med medaljer från andra världskriget dinglande på magen. Han var redan inne i mysstadiet och ville förbli där då Kim ringde. Så han ljög friskt och sa utan att tänka sig för att en frusen väninna från utlandet kommit på besök och att hon behövde omhändertas. Då bröts samtalet av ryska statens säkerhets- och etikkontrollant, som följt det riskabla förloppet på övertid och nu ingrep på mandat av den ortodoxa kyrkans högsta moralist, bosatt i Vladivostok i ett palats som han fått av en oligark som sa att han trodde på en högre makt.

 

Annagreta

Varuhuset Granngården vill att jag ska skaffa mig en robotgräsklippare. De har skickat mig en bild på en som kostar 11000. Häromsistens köpte jag en piassavakvast på detta ställe och sedan dess är jag "vän" med Granngården och blir hela tiden bearbetad att närma mig det jordnära segmentet en bit till.

 

Bernhard brukar gå dit rätt ofta; det var faktskt han som pekade ditåt när min gamla kvast la av. Han har ett favoritobjekt där; det är en en viss typ av stövlar. De är vattentäta (jaja) varma (!) och långa plus försedda med tjocka sulor som man kan stå stadigt på till exempel vid smärre jordskalv eller på hala klippor i närheten av hoppeligen laxrika vatten. Bernhard anser att vi alla utgör målgruppen.

 

När det gäller robotgräsklippare och mina behov så avråder Bernhard. Allt sedan han tjänstgjorde som robotassistent på ett italienskt jordbruk i Toscana, inloggat som del i landets Agriturismo, tar han skarpt avstånd från allt vad robotar heter. Folk tror att man avlastas, säger han bistert, men sanningen är den att robotarna har blivit rena primadonnor som bara behöver hosta och kvirra så tvingas alla i närheten knäböja och åberopa högre makter för att eländet ska börja gå igen. Bernhard höll på att bli utbränd medan han assisterade roboten i Italien. Ägorna som skulle klippas sträckte sig från kant till kant runt horisonten. Det hjälpte föga att landskapet var besjunget för sin skönhet. Det enda som var lite försonande var att signoran i huset visade sig förstå Bernhard till punkt och pricka. Hennes taktik var att i prekära situationer bilda som en mur mellan honom och roboten, en prestation som är svår att beskriva i detalj. Tack vare dessa räddningaktioner stannade Bernhard en vecka extra. Signoran kvitterade med flera leenden och extra stora portioner Pasta all'Amatriciana ackompanjerade av årgångsChianti.

 

Annagreta