bookzoom

 

Känner ni också behov av ett staket? Med eller utan rimfrost, bara det avgränsar något och kanske rentav är något att hålla sig i? 

 

För lite kaos får ni väl ändå medge att vi befinner oss i. Kulturskribenterna verkar sakna något att förhålla sig till, ideerna är rätt flacka. Rätt igår, fel idag. Begripligt förra veckan, rätt osäkert idag. Koketteri räcker inte som botemedel. Och politiken är lika svårförstådd, hattande.

 

Andreas Johansson Heinö skriver idag i DN om ett minskat kulturellt kapital i vårt land. Han ser en djup spricka mellan den allt svajigare partipolitiken å ena sidan och en osäker samhällsdebatt å den andra. Olika aktörer som skulle kunna finna djupare gemenskap i debatten flyter omkring likt fragmenten i ett kaleidoskop. Politiskt allvar saknas, skriver Heinö, och experterna ombeds färgsätta samhällsdebatten. Den levande intellektuella ivern försvagas, menar han, och tycker sig dessutom se att politiken stöter bort dem som bär på intellektuella ambitioner. Vi har "retoriskt taffliga debatter i riksdagen ....som är outhärdliga att följa".

 

"Alla är på väg att bli förlorare", sammanfattar Heinö sin dystra text. Väldigt mycket känns som om  det inte angick oss. 

 

 Frostiga påståenden, javisst. Men svåra att vifta bort. 

 

 

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

Agnes Lidbeck är en kulturdam som i dagens DN utandas en stor suck över vad hon kallar kultur som slutat överraska, och som framkallar en stor besvikelse. Det hon skriver om visar sig i första hand vara streamingstjänsterna utbud av underhållningsserier - om jag tolkar henne rätt. Hon liknar den inledande konsumtionen av serier med förälskelsen till en man, en känsla som flammar upp och sen falnar. Både hon och hennes mogna väninnor har erfarenhet av den sortens besvikelser . De orkar inte starta om. De kan allt, vet allt i förväg, tror inte det ska löna sig att försöka på nytt.

 

Det ska sägas att jag inte sett alltför många serier på t ex Netflix men jag vet vilka genrer det handlar om. Det låter som om de repetetiva stilgreppen blivit en överdos för AL. Och hon har uppenbarligen sett en mängd serier. Hon leds och klagar. Hon ser inte människan, skriver hon, hon saknar "nåt mänskligt" på skärmen. Handling och ärende räcker inte, lägger hon till. AL är trött på berättelser om barndomstrauman och "komplexa" människor i olika tappningar. Hon har sett nog. Hon vet allt i förväg.

 

Jag försöker förstå detta. Streamade underhållningsserier hamnar i samma fack som avslagna män i det känslomässiga närområdet. Båda är roliga ett tag för att sedan stinka. Låter egentligen väldigt jobbigt.  "Jag har börjat vantrivas i kulturen"  har DN satt som rubrik. Kanske är det lika bra att idka avhållsamhet på både fronterna ett tag och se vad som händer. Skogspromenader kan vara ett alternativ.

 

Annagreta

 

Ja, så skrev då till slut Klas Östergren ned sina erfarenheter från tiden i Svenska Akademien, en insider´s report. Stilen är spydig och saklig om vartannat, de många eleganta vändningarna åskådliggör att det rör sig om en beskrivning av upphöjda kretsars göranden och låtanden.

 

KÖ måste ha haft roligt när han skrev och filade på formuleringarna. Man tycker sig höra ett och annat skrockande, till exempel då han jämför Akademien med "krutdurken på ett regalskepp som när som helst kunde explodera". Det handlar naturligtvis om krisen sedan det läckt ut att den misstänkte förföraren "härjat i Akademiens egen sänghalm". Det som då lägrar sig över den insuttna lokalen är en "högdragen ignorans" så intensiv och långvarig att ledamöterna tvingas utstå "upphöjelsens träsmak". Långa eleganta meningar landar i avståndstaganden eller självdistansering.

 

Men så tycker KÖ plötsligt att orden sviktar. Han erinrar sig hur Ernest Shackleton, den irländska Antarktisfararen, i ett - som han tyckte - hopplöst ögonblick skrev om "de mänskliga ordens otillräcklighet, om fattigdomen i vanligt tal - det gick inte att beskriva ångesten, det ogripbara". Det är lite oväntat. Några såna svårigheter har av allt att döma inte KÖ.

 

I själva verket har han lyckats med uppdraget att med elegans distansera sig från det kulturella dramat i Svenska Akademien. Samtidigt har han dokumenterat en del av dess ogripbara inre liv.

 

Annagreta

Mycket vatten har flutit under broarna sedan Göran Greider och Barbrod Hedvall gav ut sin bok  "Stil och politik".Men att kläder och attribut gör intryck och färgar vår bild av varandra är ett faktum, och en rad texter i boken är både underhållande och minnesvärda. De spinner över vida fält, allt ifrån Greiders konstaterande att Anders Borgs hästsvans väl fick ses som varande "i takt med tiden", till häpnaden över att Birgitta Dahl vågade bära långbyxor i Kammaren på 70-talet, en sanning framsagd i Barbro Hedvalls nyktert komstaterande ton. Tack, Ulla, för att du gav mig boken!

 

Så har det fortsatt, ja blivit allt tydligare. Att gå hem i önskad miljö kan betyda mycket, och alltså kan det vara värt att lägga manken till för sin framtoning och utstrålning. Men publiken är inte att lita på, en spontan vardagsstil kan också väcka respekt; allt beror bara på vem som ska döma. Och har man ingen publik eller dömande omgivning är frågan inte aktuell. Men i maktens korridorer utspelar sig - precis som i Greiders och Hedvalls bok - dessa framtoningens dramer med drabbande kraft. Det är bra om man väcker beundran för sitt yttre. Lagom mycket då, förstås. Men man kan bli genomskådad.

 

Idag kan en maktman klä av sig och visa sin bara överkropp för att verka folklig (Salvini i Italien) eller för att framstå som snygg och kroppligt fit (Putin). För Salvini spelar det till synes ingen roll om det svajar lite i fettlagren, han skrattar och springer ut i vågorna i Rimini så det stänker maskulinitet. Putin rider stelt med bar överkropp och ler vackert (nåja) medan kamerorna går varma bland de inkallade journalisterna. Vill han verka sexig?

 

Påklädd är däremot Angela Merkel, alltid iförd tättslutande kavaj. Hon sägs ha hundratalet att välja på, hon vill väl inte springa runt och söka efter andra framtoningar, nåt nytt för dagen. Nä, det är inte att tänka på. Uniform, javisst. - Det har också Anders Tegnell, om man så vill; i form av en tröja och ett par säckiga byxor, rätt skönt och avslappnat, ingen modesprätt, precis .Där har avspändheten nått mångas hängivna gillande. - Bland frisyrer har vi Amanda Linds stora rastaflätakorguppsättning, så representativ idag för SVTs kulturnyheter att man låter hennes hårprydnad svepa förbi i påannaonsen av just Kulturnytt. Mera nervöst upplagd är Donald Trumps frisyr, en klargul huvudsvepning som söker sin like. Vem har förtroendet att dagligen spreja fram denna nevrotiska huvudsak? Hur nervös måste inte bäraren vara när det blåser? 

 

På det avslappnade planet har vi då Ernst Kirchsteiger. Han envisas med att sitta barfota och le på snedden in i kameran medan han jörpar ihop nåt näpet att hänga i en svart krok på en vit väg som han just målat med de kokettaste pendeldrag. Det funkar inte på mig. Nä ge mig Micael Dahlen, profesor på Handels, som är riktigt långhårig och skäggig, vars bokhylla snart faller ihop i ett dundrande kontorskaos och som ändå har nåt att säga om livet.

 

Sen kan man inte glomma Sara Danius, vilket ljus i mörkret! Som en livs levande protest mot all småsinthet. Hon vann på knockout. Rätt och slätt.

 

Annagreta

 

 

Min nya bekantskap syns nu även här på bloggen. Han är nyanländ.

 

Han gör sig förstådd på vårt språk. Och jobb har han redan. Har egen firma. Betalar trivselskatt. Hoppas han får stanna.

 

Annagreta

 

 

 

Läser om Putin som besökte Berlusconi. De är polare. Hur gör du för att vara så populär? frågade Putin. Ja vet du, det är så lätt, svarade Berlusconi. Fina vita tänder, ett brett leende och damer i närheten, då brukar det ordna sig, - och allt det där går att köpa. - Men hur håller du dig så ung i fejset? fortsatte Putin nyfiket. - Jo, ser du jag är kund hos bolaget Cura Estetica, de har underbar service med botox. - Vadå, botox? Putin lät bestört. Han är egentligen lite rädd av sig, om sanningen ska fram. - Ja, svarade Berlusconi, mina läppar var för små och tunna, och min panna vred sig i vågor, mina kinder hängde på fel ställe och mitt hårfäste ska vi inte tala om. Nu ser du inga rynkor, eller hur?

 

Dagen efter åkte Putn hem från flygplatsen La Guardia i Milano. Väl hemma beställde han genast fram en botox-behandlare ur den okritiska massa behandelsmän han hade till förfogande. Da, da, började han, jag vill bli lika vacker som Berlusconi, italienaren. Jag vill ha Kurra Estettika! Sagt och gjort, ingen säger emot, man gör som man blir tillsagd. Så från den dagen är Putin rund om kinderna och har dessutom ett stilla ryck i mungipan - den finessen ingick som en kejserlig bonus. Damerna i hans närhet trodde att han förkylt sig i Italien och kallade på läkaren - man vill väl vara observant och handlingskraftig, tänkte de - men läkaren beordrades snabbt över till Svetlana som just kommit hem från en sabbatstermin på den värsta Kaukasussluttningen där hon ådragit sig en ful skada på övre vänsterkotan. Där var läkarn ordentligt  sysselsatt medan Putin la sig i soffan och vande sig vid sitt nya fejs. 

 

 

Annagreta

Att han skulle skriva en deckare, Peter Englund, det var lite oväntat. Men att han gillar att tänka tillbaka på 60- och 70-talen, det vet vi sen hans bok "Jag kommer ihåg" där han destillerar fram de tidstypiska detaljerna, både verbala och outsagda, i en samling antecknade hågkomster från den tid då han växte upp. Det omöjligt att inte dras med i minnena som han bjuder på. Ren och skär nostalgi.

 

Och nu kom "Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord". Det är en deckare  - med hemvist i 60-talet. Egentligen handlar det om ett ouppklarat mord, ur verkligheten. Det är välfunnet som fall att tugga vidare på eftersom - som PE kan ha tänkt - det både är spännande och ger sådan möjlighet att dra fram den tidens sätt att tala och tänka och bete sig. Det här är något han gillar att skriva, det lyser hela tiden ur texten, han har helt enkelt roligt när han skriver det här. Som när han återger en samling småannonser i DN, där allt kan efterlysas; en bortsprungen katt i Enskede, ett billigt studielån, en batterist till ett amatörband, en dagmamma till en sexmånaders pojke. Eller annonsen om damsällskap som önskas av två medelålders ungdomliga herrar som besitter "charm och humor". Damerna ska vara "rökfria". I denna rad av småannonser kan tiden utläsas. Det ger boken charm och trivsel mitt i mordutredandet.

 

Själva storyn är lite lång - jag blir lite less på den huvudmisstänktes återkommande fantasier, allt medan poliser fortsätter med sitt nitiska utredande. Men PE kan ju skriva, det är en fröjd att läsa vissa partier, särskilt prologen som är en Stockholmsskildring från tiden. Snyggt, välgjort, och medryckande om optimismens tid, då rymden skulle besegras och hela vardagen pekade framåt.

 

Annagreta

 

Mitt i den vita rosen pågår ett drama. En spindel har övermannat en tvestjärt och det hela ser ut att gå spindelns väg. Jag stirrar närsynt och fascinerad på det hela - och känner en sorts tvekan mitt i engagemanget; ska jag ingripa eller är det för sent? Bryr jag mig om tvestjärtar alls? Vet jag hur hungrig spindeln är?

 

Rosen som heter Schneewittchen rodnar inför det hela; det är inte varje dag man hyser ett drama, tänker den. Tvestjärten hade säkert blivit övermodig när det regnade småspik, han gillar ju väta har jag förstått, och då blir man lätt kaxig, så han tog å klättrade som om det hade gällt att besegra  Mount Everest. Var det för den väntande utsiktens skull han gjorde det, eller satsade han på att bli känd som den som ensam och allena mot alla odds besegrat sin rädsla och nått så högt man kan komma? Eller ville han kanske kröna sin självbiografi med historien om en toppenbragd i min rabatt?

 

Och den lömska spindeln då? Hur länge hade han suttit där och bidat sin tid och vetat att tvestjärten skulle komma? En timme? Fyra timmar? Är han fatalist? Eller har han ett sjätte sinne? Om det vet vi föga. Men han avgick som segrare.

 

Annagreta

 

 

 

 

Snart blånar det utanför mitt fönster. Små blå druvor som är vackra redan nu, i sin gröna skepnad.

Jag förstår mig inte på vinodling, men det gör tydligen ingenting; plantan växer ohejdat, klänger och tar för sig ända upp till taket. Tack, Ingar, för förtroendet! Du trodde gott om min odlarförmåga - för många år sedan!

 

Man frågar sig mitt i alltihopa; var tar den all saften ifrån? Om jag dömer av hur jag placerat mitt exemplar måste det ha rötter som går ned till Kina (motsv). För torrare plats än där den nu står finns inte. Så är det väl också på de torra sluttningar i t ex Toscana där goda viner växer; med goda rötter fixar dess vinstockar druvor till slut. Ett Herrans under.

 

Det verkar dessutom som om rötter åtnjuter en begreppsmässig popularitet. Det talas påfallande ofta om rot och ursprung och härkomst och källa. Hela biografibranschen sysslar med rötter. De är ofta själva substansen i en biografi. Och en rot är inte att leka med. Om någon har sina rötter i den skånska myllan verkar det ge pluspoäng på en skala jag inte behärskar. Andra sägs ha sina rötter i jazzen, vilket är lättare att greppa. Invandrarna har svårt att rota sig i Sverige, vilket också är helt begripligt. Många av dem vandrar rotlösa i tillvaron, i väntan på besked från högre ort. Ibland möter man i stället människor som är fast rotade - i en eller annan uppfattning, det brukar märkas direkt.  

 

Så håll ut, kära vinrankan min. Snart kommer koltrasten tillbaka. Han har en djupt rotad kärlek till dina bär.

 

Annagreta

 

 

 

Vill ni veta hur återvinningen är upplagd i den italienska staden La Spezia? (En gammal historisk hamnstad söder om Genova) Håll i dig, här kommer reglerna:

 

Matrester och annat komposterbart stoppas i en grönaktig organisk påse, som sedan läggs i den bruna soptunnan. Denna tunna töms måndag, onsdag och lördag.

 

Papper och kartong, hushållspapper mm sånt lägges i den gula tunnan, påse behövs inte. Tunnan töms torsdagar varannan vecka (jämna veckor) I den gula tunnan ska det vara glas, påse behövs inte. Töms varannan torsdag (udda veckor). OBS dessa två tunnor byter plats på parkeringen tisdagar.

 

Plast, kork, plåt, s k multimateriali, läggs i en gul påse och kastas i en blå tunna som töms på fredagar. "Icke identifierbara" sopor läggs i genomskinlig plastpåse och kastas i den mörkgrå tunnan, som sedan töms på tisdagar.

 

Alla sorters påbjudna soppåsar levereras till parkeringen - där tunnorna står, alltså - mellan kl 8 å 9 på morgonen, varför det är högst motiverat med den extra uppmaning som lyder: "Då gäller det att förse sig".

 

Det står också i instruktionen att "På söndagarna är sopgubbarna lediga". Inte mer än rätt. Jag är impad av de olikfärgade påsarna även om endast en ser ut att vara "organisk"....

Salve, amici!

Annagreta

 

Ska du sitta hemma och chilla hela dagen, frågar mig vän av ordning. Ja, svarar jag, jag tycker om att softa. Men ska du inte  ta en promenad? fortsätter frågeställaren, uppenbarligen mån om min fysiska status. Nä, jag prokrastinerar min power walk till i kväll då ingen noterar mig.

 

Varför läser du egentligen Mary Beards bok om antiken? Har hon nåt alldeles eget narrativ? Nä men hon sätter saker och ting i en kontext som jag inte sett förut.  Är det hon som saknar TV-mässig dress code? Exakt, hennes image är nonchalant country style. Inga kläder sitter tight på henne.

 

Det är gott med pasta al dente. Det åt vi på min kick-off uppe i Alperna där korna har två ben längre på höger sida för att kunna gå iväg å beta på sluttningarna. Norrland, en landsdel som de facto leder utvecklingen inom de flesta identifierbara gebit(en) har redan inkluderat ett par såna kor på det nylandade kontinentala subsidiekontot. Fast om det skulle bli konkurrens mellan alpkor och norrlandskor fick antagligen norrkorna lämna walkover. 

 

Innan jag helt tappar tråden, saluterar jag alla trogna följare på behörigt avstånd,

 

Annagreta

 

Tjuren Ferdinand var här och luktade på blommorna. Jag passade på att ta en bild men lyckades tyvärr inte fånga just Ferdinand I stället blev det en bild på perukbusken som lever ihop med en clematis, ett kombo som Ferdinand just hade luktat på. Hej på er!

 

Annagreta

 

Min gamsoffa är ännu inte till salu. Säger jag, som om det vore nåt nytt. Den står där, som förut, vänligt placerad nära väggen i källaren, tyst och försynt. Min farfar hade den på sitt kontor, den föreföll alltid stram och svårflörtad med sin skinnklädsel, som hade den en viss betydelse, mer så än vad en sittmöbel i vanliga fall kunde ha. Men man kunde också, skulle det visa sig senare, sova i den. Man drog bara ut en del av själva frambalken och lyfte bort sittdynan, och plötsligt öppnade sig en bred - nåja - klyfta, ett vedartat utrymme, kort sagt en liggplats. Där kunde man lägga en madrass fylld med halm, en halmmadrass. På den sedan ett underlakan och en kudde och sen en stor fårskinnsfäll. Bättre fanns inte. En äkta upplevelse som upplevelseindustrin idag inte nått fram till än.

 

Ernst Kirchsteiger skulle ha dånat av lycka över detta genuina mys. Han skulle genast ha drällt lite prästkragar över fårskinnet och satt upp ett par kransar ev blomster från hagen att dingla på soffbakstycket. Sedan skulle han ha satt dit en blondin från Skånska slättlandet på kudden och bett henne kamma sitt långa hår medan kameran rullade och en spelmanslåt från Mora tonade i ett avlägset luftrum medan solen sakta dalade bortom granriset i farstun, ditbärgat av en adjutant med seckatör. Sen skulle han ha ställt en grill farligt nära soffan och iförd ett blåblommigt förkläde fråm Svenskt tenn och med blommor i håret lastat på en massa exotiska frukter och grillat utav bara den så att han kunde sniffa och sucka och bjuda en förbifarande gesäll iförd knätofsar på snitsig ekomat skapad av Ernst. När så allt verkade fullbordat skulle han ha krupit in i kameran och ställt oss frågan om inte livet ändå är underbart - till tonerna av Peterson Berger mitt i alltihopa. 

 

Annagreta

 

 

 

 

Härmed meddelas att Bernhard är frisläppt mot borgen. Han hade protesterat mot tingens oordning på en gatstump i Belarus, och pekat finger åt en polis som kommit rusande mot honom.  Jag skickade borgenssumman per mejl till en snubbe som hade hand om nycklarna på det vitryska fängelset. Fråga mig inte hur jag visste göra denna överföring, men iväg gick pengarna (Swedbank), och nu hör jag på den vitryska radion att Bernhard - det måste vara han - frisläppts och är på väg till vad som beskrivs som de sälla jaktmarkerna här hema i Sverige. Detta meddelas av samma budbärare som tidigare var anställd av Trump, du vet mannen med de dubbla budskapen, ett sant och ett fejk, för den händelse man behöver byta snabbt. Han har sina sagesmän och inspiicienter lite varstans, just nu är de av allt att döma i Belarus, på en sedan länge planerad semester som inkluderar dansande derwisher till frukost och små blonda elakheter efter siestan för vederkvickelsens skull. Lite som en aperitif, du vet.

 

Nu undrar du varför jag berättar det här. Jo, ser du, Bernhard har lovat köpa ett broderat munskydd där för min räkning, ett vitryskt munskydd med pärlor och snuttifieringar över näsroten och en längre pärldekoration hängande ner från underkanten, på så vis fås bärarinnan att verka österländsk och intressant. Jag har ju ett stort behov av att verka intressant; det behovet ökade väldans med värmen. Jag kände plötsligt mina begränsningar tydligare än nånsin medan jag svettades och led, och började längta efter gregorianska sånger.

 

Bernhard brukar göra det jag ber honom göra. Han har blivit tam, helt enkelt. Ibland tänker jag sälja honom. Jag tror han kunde inbringa rätt många euro. Är det nån som vill bjuda? Han är så präktig! Kan användas när andan faller på, kan förläggas till gamsofffan. Han kan dessutom underhålla; t ex berätta om sina upplevelser av ölstugor i Graz och om outhärdliga kalas. Han är alltid uppriktig. Bara en sån sak. I dessa tider.

 

Annagreta